13 frågor till Lena Hübner, om socionomutbildningen

Lena Hübner gick socionomutbildningen för 34 år sedan. Hon disputerade på Stockholms universitet 2001 och har hunnit vara forskare, lärare och studierektor. 2012 fick hon uppdrag som prefekt och blev därmed ansvarig för utbildningen. Med sin långa erfarenhet är Lena väl lämpad att svara på våra 13 frågor om just: socionomutbildningen!

Hur skulle du beskriva utbildningen?

• Det är en bred samhällsvetenskaplig utbildning, som ger kunskap både om samhället och om individer och grupper. Den ger också en god grund att stå på när det gäller lagstiftning, särskilt socialrätt.  Det är en väldigt populär utbildning och strax över 2 000 socionomer examineras varje år. I Stockholm har vi i snitt tre, fyra sökande till varje plats och det är väldigt roligt! Utbildningen kan leda till många olika jobb. Man kan stanna i akademin och bli forskare och lärare, man kan bli psykoterapeut, kurator, socialsekreterare i kommunal socialtjänst eller jobba privat som socionomkonsult till exempel. Det finns även en del politiker som har socionombakgrund, som Lars Leijonborg och Gudrun Schyman till exempel.

Vad bör en välutbildad socionom kunna i dagens och framtidens samhälle?

• Socionomer behöver förstå (både på individnivå och strukturellt) hur det kommer sig att vissa människor faller utanför trygghetssystemen. De ska också kunna bemöta människor respektfullt och empatiskt. De ska ha utvecklat en förmåga till kritiskt tänkande. De behöver kunskap om forskningsmetoder, inte nödvändigtvis för att forska själva, utan för att kunna granska andras kunskapsanspråk. Det är rätt hårt tryck på socionomer, från politiskt håll, men också från människor som vill tala om för oss vad vi ska kunna och hur vi borde arbeta. Då är det viktigt att ha det här kritiska tänkandet och kunna reflektera, är det här vettigt eller inte? Socionomer behöver också ha med sig kunskaper om lagstiftningen och de måste kunna skriva. Det är viktigt att allt blir rätt när man till exempel skriver utredningar. 

Vad skiljer utbildningen idag från hur den var vid starten för 100 år sedan?

• Det som slår mig först är likheterna. En slående likhet är att socionomer oftast är kvinnor, både nu och då. Institutet var ett kvinnligt initiativ, även om flera män var engagerade i institutets tillkomst. Cirka 85 procent av studenterna idag är kvinnor. På något sätt är utbildningen kvinnligt kodad.
• Förvaltningskunskap är också något som följt med. Hur organiseras arbetet i socialtjänsten och hur styrs det? Vem bestämmer vad på vilka nivåer? Och så juridiken. Allt det finns fortfarande kvar.
• Från början fanns det något som hette ”sociala kursen”. Utan att veta i detalj så tror jag att den motsvarade vad vi idag kallar för ”teorier och metoder i socialt arbete”.
• På den tiden var det sociala arbetet ett välgörenhetsinitiativ. Man ville på olika sätt lösa fattigdomsfrågan och det är väl vad vi försöker göra även idag? Fattigdomen skär genom alla klientgrupper som socialtjänsten har att göra med. Det finns till exempel många människor som missbrukar alkohol, men det är de som dessutom är fattiga som socialtjänsten möter i första hand. Fattigdom handlar inte bara om ekonomi utan också om att sakna andra resurser, som sociala nätverk till exempel. Fattigdomsfrågan är oerhört central i det sociala arbetet.
• En skillnad däremot är att utbildningen är bra mycket längre nu. Den var 1 år i starten och är 3,5 år nu. Idag finns utbildningen dessutom på 19 orter i landet. Den är störst i Stockholm, vi antar drygt 200 studenter per termin.
• Nu har vi lärare som har disputerat i socialt arbete, men när jag gick utbildningen i slutet av 80-talet var många lärare nationalekonomer, sociologer och psykologer.

Varför är utbildningen viktig?

• Ja, det kan man fråga sig. Det beror på vad man tycker och tänker, hur man ser på människan och samhället. Socionomutbildningen är ju en utbildning som har vuxit fram parallellt med välfärdssamhället i Sverige. Enkelt uttryckt: om man anser att samhället är ojämlikt, att det finns stora klassklyftor och att vissa människor därför råkar illa ut, då anser man nog att socionomutbildningen är viktig. Men om man däremot tänker att det i första hand är människors eget fel att de slås ut och att de då får klara sig själva, då kanske man också anser att socionomer är mer eller mindre överflödiga.
• Jag kan berätta en liten anekdot. För några år sedan gästades vi av en grupp kvinnor som pluggade till socialarbetare på ett privat universitet utanför New York i USA. Vi tog med dem på olika studiebesök och var bland annat på ett äldreboende. De fick förklarat för sig att alla bidrar till att betala detta via sin skattsedel. Flera av dem blev både häpna och lite upprörda och sa ”Det här är ju ett kommunistiskt land!”. Det var svårt för några av dem att förstå och någon undrade hur vi kan gå med på att staten tar en så stor del av vår lön.
• Utbildningen är också viktig för de människor som får hjälp och stöd av socionomer. När socialtjänsten uppmärksammas i media så är det tyvärr sällan som berättelserna handlar om att det gått bra för ett barn som vuxit upp under svåra omständigheter tack vare ett gott socialt arbete. Man uppmärksammar istället nästan bara det som inte har fungerat. Allt det goda och framgångsrika arbetet syns inte. Det som faktiskt har lett till att en familj kommer på fötter, att en ungdom slutar med droger eller lämnar kriminalitet bakom sig. 

Skulle du vilja förändra utbildningen på något sätt?

• Ja, jag tycker att utbildningen är för kort. Den borde vara en termin längre för att ge större plats åt den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Det är rimligt att ha lika lång utbildningstid som en lärare på mellanstadiet, till exempel. Men den åsikten kanske går på tvärs mot vad många som beslutar om ekonomin i kommunerna anser. Om utbildningen blir längre bör socionomerna få högre lön och det kan (eller vill) man inte betala. Det är ytterst en fråga om vad allmänheten anser att socialtjänsten ska få kosta.
• Det är bra att vi har en verksamhetsförlagd praktik, men den ligger först på termin fem och det är ju lite sent om man då, som student, upptäcker att socionomyrket inte är vad man tänkt sig. Det borde finnas en kortare praktik redan under termin två, så att man tidigt i utbildningen får en känsla för sitt kommande yrkesliv.
• Kanske borde socionomutbildningen också omfatta en AT-tjänstgöring, som psykologer och läkare har?

Vilka är de största utmaningarna som socionomutbildningarna står inför?

• En utmaning är att det tycks finnas en uppfattning om att utbildningen redan nu är för lång! Man kan höra ibland att personer säger att:  ”Nej, det är för mycket akademiskt och för mycket teorier, nu förkortar vi utbildningen så att vi snabbare får ut fler socionomer i kommunerna”. Det kan vara jobbigt för en del arbetsplatser med nyblivna och välutbildade socionomer som ställer frågor och vill ändra på saker, som använder det kritiska tänkande vi hoppas att de får med sig från utbildningen.
• I mitt kapitel i CSA-antologin ”Socionomutbildningen – då, nu och i framtiden” tar jag upp en annan utmaning och det är att staten via sina myndigheter och med hjälp av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) i hög grad vill ”kunskapsstyra” socialtjänstens arbete. Jag argumenterar för att socionomerna själva, tillsammans med forskare i socialt arbete, behöver bygga kunskap med utgångspunkt från det praktiska sociala arbetet.

Det ställs många krav på socionomutbildningarna. Finns det risk att kunskapen blir för fragmentiserad?

• Ja, det kan finnas en sådan risk. Men utformningen av den examensordning som gäller för socionomer, det vill säga de mål som de ska uppnå för att få sin examen, är rimlig om man tänker på de arbeten en socionom kan ha. Det går att skapa en helhet i utbildningen och när vi träffar studenter som befinner sig i slutet av utbildningen tycker de flesta att de har kunnat knyta ihop de olika delarna.

Drygt 8 500 studenter var registrerade på 18 socionomprogram våren 2020. Sedan dess har ytterligare en utbildning tillkommit. Kan det bli ett överskott av socionomer?

• Det verkar inte så, men behovet av socionomer varierar kraftigt över landet. I Stockholm är vi nog ganska välförsörjda, men många små kommuner har svårt att få utbildade socionomer. Högskolan Väst var det senaste lärosäte som fick socionomutbildning och i deras område, runt Trollhättan och upp mot Värmland, finns det många små kommuner som inte har utbildade socionomer.
• Men, när man säger att det inte finns socionomer, så kan man också fråga sig varför så många försvinner från kommunernas socialtjänst. Jag menar att det också finns ett arbetsgivaransvar att försöka behålla den personal man får. I Stockholm har man arbetat mycket med arbetsmiljö, lönefrågor, kompetenstrappor och utvecklingsmöjligheter för personalen och på det sättet lyckats behålla fler av de socionomer man anställt.

Man talar om att det sociala arbetet står på tre ben, praktiken, utbildningen och forskningen. Hur ser relationerna ut dem emellan på er institution?

• Som regel får vi inte anställa någon lärare utan doktorsexamen, man ska, annat än i undantagsfall, vara forskarutbildad för att få en lärartjänst vid Stockholms universitet. I arbetstidsavtalet har man 30 procent forskning och kompetensutveckling och våra lektorer undervisar på minst 40 procent även om de varit lyckosamma och fått externa pengar för forskning. Vi vill inte ha en grupp lektorer som forskar och en annan grupp som bara undervisar, utan alla ska göra båda saker. Forskningen ska komma utbildningen till del. Jag tror att alla de äldsta utbildningarna gör på ett liknande sätt, i till exempel Lund, Göteborg, Umeå och Örebro. 
• Vi försöker också ha mycket samverkan med Stockholms stad och med kranskommunerna. Det vore väldigt roligt om det fanns fler forskare i det praktiska sociala arbetet ute i kommunerna och i socialtjänsten. Det skulle alla tjäna på.

Vad skiljer forskningen idag från hur den var?

• Gösta Bagge, som var med från starten, var nationalekonom, och det har hela tiden funnits forskning i närliggande ämnen inom utbildningarna. Men det var först 1977 som socialt arbete blev ett universitetsämne i Sverige så det är ett ganska nytt forskningsområde.
• Forskare har nog alltid varit intresserade av klienters levnadsförhållanden, både då och nu.  Man tittar på grupperna som kommer till socialtjänsten. Vilka är de? Och vilka bekymmer har de?
• Det har också funnits ganska mycket forskning kring organiseringen av socialt arbete och där finns ett fokus också idag.
• Det kanske finns ett växande område som handlar om att titta på vad socialtjänsten erbjuder för insatser och vad det får för resultat. Frågan ”På vilket sätt fick du hjälp” ställs oftare till socialbidragstagare idag än 1977 skulle jag säga. Jag tror att forskningen kommer försöka titta mer på insatser och resultat framöver. Hur har det gått för dem som fått hjälp?

Det finns en tendens att forskarna skriver sina texter på engelska, i högt rankade internationella tidskrifter. Tror du att det blir problem att ta till sig kunskapen för dem i praktiken?

• På sätt och vis är det bra för alla att forskning i socialt arbete blir internationell och får högre status. Samtidigt tänker jag att man som forskare i socialt arbete bör anstränga sig för att även publicera på svenska med jämna mellanrum – vi har ju ett praktikfält som vi vill nå ut i. Det finns två tidskrifter på svenska som man kan använda om man skriver på svenska, Socionomen och Socialvetenskaplig tidskrift. Jag tycker nog att mina kollegor är framgångsrika i att få in artiklar i de två publikationerna för att nå praktikerna.

Vilken typ av forskning ser du som viktigast de kommande hundra åren?

• Hur insatser utformas och vilka resultat de ger kommer nog bli mer och mer viktigt. I det sociala arbetet handlar det ofta om komplexa människoöden, det är ingen enkel sak att utforma och isolera specifika insatser som man sedan ska mäta effekter av.  Men trots svårigheter är det ändå helt centralt att ta reda på om det man som socialarbetare gör medför någon skillnad för de människor som kommer till socialtjänsten, en skillnad till det bättre!

Kan du berätta kort om din egen forskning?

• Jag har arbetat praktiskt som socialarbetare med personer som har problem med missbruk av alkohol och droger och också i forskning intresserat mig för detta. Vad behöver man göra för att hjälpa personer att lämna ett missbruk bakom sig? Det är en ständigt återkommande fråga för mig.