”Det är av yttersta vikt att kartlägga de fattigas livsförhållanden och fattigdomen som socialt problem”. Så sade Ivar Svensson 1904. Han var före detta överläkare på Sabbatsbergs Sjukhus och donerade en mycket stor förmögenhet till Centralförbundet för Socialt Arbete, CSA.
– CSA bildades som en politiskt och religiöst obunden paraplyorganisation 1903, berättar Hans Swärd, ordförande i Centralförbundet för Socialt Arbete och professor i socialt arbete på Lunds universitet. Fattigdomsfrågan var den första stora fråga som förbundet tog itu med. Man jobbade intensivt med den fram till och med 1918, då riksdagen äntligen fattade beslut om Sveriges första Fattigvårdslag. Idag är det 100 år sedan!
Ville undersöka fattigdomen
Hans berättar om denne Ivar Svensson. Mannen som gav CSA ekonomiska förutsättningar att ta sig an de viktiga sociala frågorna, då men också idag. Utan Ivar Svensson hade det inte blivit någon Fattigdomskonferens denna oktoberdag i Wenner-Gren Center i Stockholm.
– Ivar Svensson skulle ha varit glad om han såg er alla här idag, säger Hans och gör en svepande gest ut över publiken. Han ville undersöka fattigdomen både i Sverige och utlandet. Som läkare hade han sett hur situationen var i Sverige och han hade förmodligen en ganska bra bild även av hur det såg ut i Europa.
Sverige var ett mycket fattigt land
Sverige var ett av de fattigaste länderna i Europa i början av 1900-talet. Det fanns 2 500 kommuner som hade svårt att klara sina utgifter. Några välfärdsarrangemang att tala om fanns inte heller. Däremot fanns en mycket allvarlig kritik mot 1871 års Fattigvårdsförordning, som föregick Fattigvårdslagen 1918.
– 1871 års Fattigvårdsförordning var en av de hårdaste som Sverige haft. Många var missnöjda med de gamla fattigvårdsteknikerna. Fattiga auktionerades ut och hjonen fick gå så kallad rotegång bland gårdarna. Det finns väldigt många bilder som vittnar om detta, bland annat på en man som jag har skrivit den del artiklar om, berättar Hans. Han hette Axel Andersson och blev så småningom framgångsrik kommunalrådsordförande i Lönnebergatrakten. När han var 6 år såldes han för 31 kronor.
Fattigdomen berodde inte på individen
Samtidigt höll synen på fattigdomen på att förändras i Europa.
– Chokladmiljonären och sociologen Benjamin Seebohm Rowntree gjorde de första undersökningarna om fattigdomen i York i Storbritannien. Han menade att fattigdomen inte berodde på individernas tillkortakommanden utan hade att göra med lönebildningen i samhället. Han upptäckte också att fattigdomen hade en nära förbindelse med livscykeln. Ofta var man fattig som barn, fick det lite bättre när man började jobba, blev fattig när man fick familj, hade det sedan någorlunda gott och blev fattig igen på ålderns höst. Seebohm Rowntree uppfann också det absoluta fattigdomsmåttet. Han använde sig av ett varukorgsresonemang, och tittade på hur mycket varor man behöver ha för att inte fysiskt degenereras.
En stor grupp fattiga fick inte rösta
Efter många års strider kom den nya Fattigvårdslagen 1918.
– Det var samma år som vi fick allmän och lika rösträtt. Men en stor grupp fattiga uteslöts från den allmänna rösträtten, nämligen alla som stod i skuld till fattigvården. All fattighjälp var återbetalningsskyldig och därmed var alla fattiga som uppbar hjälp per definition i skuld.
Arv från en äldre fattigvårdstradition
– Systemet med 1871 års Fattigvårdsförordning var på väg ut i början av 1900-talet, men jag tror att det finns väldigt mycket kvar av det gamla fattighus-Sverige i den nuvarande lagstiftningen.
Tider av misstro
Under perioder har arbetslinjen hyllats. Motpolen har definierats som utanförskap och bidragsfusk. Misstroendet har svämmat över, för att sedan varvas med viss humanism och förståelse.
– Det var väldiga diskussioner om fusk och bidragstjuvar i slutet av 1920- och 30-talet, men de tystnade under kriget. Även nu, under den senaste valdebatten, har vi haft många diskussioner om bidragstjuvar, säger Hans.
Den kommunala nivån
Den kommunala nivåns ställning är en annan sak som fortfarande lever vidare. Och det är speciellt. I andra länder, som till exempel Storbritannien, beslutar regeringen om bidrag. Men i Sverige har socialbidraget och dess föregångare alltid varit en uppgift på den lokala nivån.
– Vi vet fortfarande, genom studier, att många av landets 290 kommuner sitter tillsammans med nämnder och behandlar enskilda ärenden, istället för att överlåta det åt professionella.
Stora olikheter
Hans fortsätter.
– Det finns också väldigt stora olikheter mellan kommunerna, vad gäller tillämpningen av försörjningsstödet. Relationen mellan den kommunala och centrala nivån har alltid varit bräcklig. Staten har försökt signalera om en reell förändring i lagar och föreskrifter, men ofta har det inte förverkligats. Det tydligaste exemplet är nog Socialtjänstlagen, SOL. Men så kom effekten av oljekriserna på 70-talet, kommunerna fick svårigheter och den ambitiösa inriktningen förverkligades inte. Det fanns till och med ett förslag på socialförsäkringstillägg, men det ströks.
3 030 kr för ensamstående
Bidraget har alltid legat på en låg nivå, under de lägsta arbetsinkomsterna på orten.
– Så har det varit genomgående i historien. Bidraget har också alltid legat under transfereringar som pensioner, arbetslöshetsunderstöd och studiemedel. Riksnormen för försörjningsstöd är idag 3 030 kr för ensamstående. Det har inte hängt med i prisutvecklingen! De allra flesta har fått mycket mer pengar att konsumera för, inte minst genom jobbskatteavdragen. Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, har en genomsnittlig tvåbarnsfamilj 20 000 kronor mer i månaden att konsumera för idag (hänsyn tagit till prisökningarna). Så det är klart att det är problem.
Vi har aldrig lyckats spränga fattigvårdsskalet
– Min poäng är att den lag som bildades 1918 bär med sig väldigt mycket av den logik som fanns i den tidigare förordningen, avslutar Hans. Vi skriver om det i antologin ”Bedöma och åtgärda fattigdom”. Det var den bok som ni fick när ni kom till konferensen idag och som är rykande färsk från tryckeriet. Jag tror att det är viktigt att ha detta klart för sig om man ska begripa det nuvarande systemet.
Text: Sofia Höglund