I boken ”Socialt arbete och socialpolitik – Om Centralförbundet för Socialt Arbete och dess betydelse” skriver Eva Trotzig kapitel 16 ”Gerda Meyerson: Initiativtagare och grundare”. Eva Trotzig beskriver bland annat situationen för fabriksarbetande kvinnor i slutet av 1800- och början av 1900-talet. På sidorna 506 och 507 berättar hon också om Hem för arbeterskor och här ger vi ett utdrag ur den delen av texten. Läs gärna kapitlet i boken för att få helheten.
“Hem för arbeterskor
Vid den här tiden var bostadsförhållandena i Stockholm odrägliga för många. Gerda Meyerson kom i kontakt med ogifta förvärvsarbetande kvinnor, som var inneboende i redan trånga bostäder, utan att ha tillgång till en egen liten plats. Kvinnorna bodde tillsammans med ”främmande personer af olika kön och åldrar”, något som Gerda Meyerson fann ”I högsta grad fördärfligt i både hygieniskt och moraliskt afseende” (Meyerson 1929). Hon beslöt att göra något åt de ensamstående arbeterskornas bostadsfråga.
Redan i samkvämen förebådades det som Gerda Meyerson kom att inkludera i sitt hembygge: bildning, kultur, glädje, gemenskap och den skapande handen. Men de tillfälliga samkvämen var inte nog. Ett borgerligt familjeliv var det ideal som skulle återskapas. De arbetande ensamstående kvinnorna behövde bo bättre, de behövde hem och hemmet är en fysisk plats. Dock innefattade hemmen varken män eller barn.
Fyra år efter det första mötet med de fabriksarbetande kvinnorna bildade Gerda Meyerson föreningen Hem för arbeterskor. 1891 kunde det första hemmet öppnas. Där fanns tio lägenheter (se t.ex. Hirsch 1943 s. 98). Unga lågavlönade kvinnor prioriterades vid fördelningen av bostäder (Meyerson 1917 s.106). Även andra kollektiva bostäder för till exempel kvinnliga lärare, skötsamma arbetare och andra fanns vid den tiden. Som vi sett fanns också i hennes släkt grundare av hem för de sämre ställda.
Det första hemmet för arbeterskor var en sexrumslägenhet på Kungsholmsgatan. Där bodde tio arbeterskor och en föreståndarinna. Kvinnorna var mellan 18 och 33 år gamla när de flyttade in. De bodde tre och tre eller två tillsammans. Föreståndarinnan, som var avlönad, bodde i ett eget rum. Ett gemensamt samlingsrum gjorde att hemmet inte bara var en plats där man sov, utan umgänget med andra tillerkändes värde (Meyerson 1917).
I samlingsrummet kunde kvinnorna använda symaskin. När de sytt nytt eller lagade något slitet satt de alltså synligt, ingenting skulle döljas – flärdfullhet eller alltför eländiga plagg var inte önskvärda. I rummet tronade borgerlighetens symboler, bokhylla och piano. I det gemensamma vardagsrummet hölls föreläsningar och de vuxna kvinnorna lekte olika sällskapslekar. I hemmen fullföljdes och utvecklades verksamheten från mötena för fabriksarbetskor (Meyerson 1917 s 106 f.).
För de boende uppställdes vissa regler, dock inte många. En viss kontroll fanns: För att undvika frestelser var det viktigt att de boende var hemma före en fastställd tid. Flickorna städade sina egna rum och föreståndarinnan de gemensamma utrymmena. Gemensamma måltider, som fungerar sammanhållande i en familj, fanns inte. De boende lagade själva frukost och kvällsmål, men middagen åts ofta ute. Efter hand etablerades flera hem, insprängda i fastigheter. De var inte anstalter, de var just hem. Var och en hade en egen vrå och rummen var inte genomgångsrum. Alla som bodde där hade en liten privat sfär, även om det bara var ett hörn av ett gemensamt rum.”