Det här är den tredje och avslutande delen i CSA:s korta sommarföljetong med fokus på vår ordförande Hans Swärd, som också är professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Här berättar Hans bland annat om vikten av socialt arbete och hur han ser på rollen som ordförande.
Kan du kort jämföra fattigdomen när du började socionomutbildningen och fattigdomen nu?
– Situationen var annorlunda på 1960- och 70-talet. I Sverige hade vi väldigt låg boendestandard, med stora kvarter av gamla rivningshus. Mellan 1965 och 1975 byggde vi lite fler än en miljon bostäder för att bli av med bostadsbristen. Det såg väldigt ljust ut och åren brukar kallas rekordåren. Men sen kom ju två stora oljekriser, som ledde till ungdomsarbetslöshet och rejäla nedskrädningar i välfärdssystemen. Staten drog sig tillbaka på olika håll och satsade sin tillit till privata lösningar och frivilligorganisationer. Bostadsmarknaden avreglerades och många kommuner la ner sina bostadsförmedlingar. Och efter krisen i början av 1990-talet började hemlöshetstalen öka igen och vissa grupper drabbades väldigt hårt, till exempel pensionärerna. Antalet hemlösa har ökat kontinuerligt sedan 1993. Under den senaste undersökningen av hemlösheten 2017 har hemlöshetstalen ökat och man har ju synliggjort nya grupper. Man började räkna utrikesfödda, barn i hemlöshet och på senare tid har man även uppmärksammat våld i nära relationer. Och sedan har diskussionen tagit upp olika problem. På senare tid har man lyft upp situationen i ett 20-tal så kallade utsatta bostadsområden med skjutningar, fattigdom, stor boendesegregation och så vidare. De sociala problemen och fattigdomen och utsattheten ser väldigt olika ut idag i landets kommuner. Om man jämför under rekordåren, så har vi fler hemlösa i Sverige idag.
Varför är det sociala arbetet så viktigt?
– Staten har ju dragit sig tillbaka på olika områden, till exempel vad gäller bostadspolitiken och mycket av verksamheterna har ju marknadsanpassats. Dessutom har man ställt krav på att det civila samhället ska rycka in och lösa olika problem och då är det klart att det sociala arbetet blir väldigt viktigt. Enligt socialtjänstlagen är Socialtjänsten det yttersta skyddsnätet, men det finns människor som faller igenom de generella skyddsnäten eller som aldrig kan kvalificera sig för att komma in i dem. Socialtjänsten tar ett väldigt stort ansvar för de här grupperna. Och många frågor har även lastats över på Socialtjänsten, som ju är det sista skyddsnätet som ska hindra människor från att ligga och dö på gatorna. Tidigare hade man till exempel bostadsförmedlingar i kommunerna och allmännyttiga bostadsföretag som skulle ta ett speciellt ansvar för riskgrupper, men nu har många sålts ut eller ska konkurrera på lika villkor med privata bostadsbolag. Då får Socialtjänsten rycka in och hyra lägenheter av bostadsbolag och i sin tur hyra ut till bostadsmarknadens riskgrupper. Idag är Socialtjänsten en av de största hyresvärdarna på marknaden. Ingen annan tar ansvar för just de här grupperna. Därför har socialarbetarna och Socialtjänsten en mycket betydelsefull roll.
Hur gick det till när du blev CSA:s ordförande?
– Jag blev ordförande 2003 när Centralförbundet för Socialt Arbete fyllde 100 år. Sedan 1921 har CSA:s ordföranden rekryterats från universitetsvärlden, i och med stadgan om att gynna vetenskapen och forskningen. Då bestämde man också att ordförande och kassaförvaltare inte skulle ha någon organisatorisk tillhörighet, utan skulle stå fria. Före mig så var det ju två ordföranden som verkade under lång tid. Det var ju dels Björn von Sydow som var prefekt på socionomutbildningen i Stockholm och Margareta Bäck Wiklund som var professor i socialt arbete i Göteborg. Jag tror att man hade en tanke att satsa på de största och äldsta institutionerna för ordförandeposten. Med Margareta och mig som ordföranden kunde man också känna att CSA inte var en stockholmorganisation, utan mer nationell. Dessutom hade jag sysslat med frågor som hemlöshet och fattigdom som ju också är centrala i CSA.
Vad ser du som din viktigaste uppgift inom CSA?
– Jag tror att det viktigaste är att driva de ursprungliga frågorna som CSA drev, som är lika aktuella idag. Detta med fattigdomsfrågan som framträder i nya former idag. Det här med den sociala barnavården och nykterhetsfrågan är också viktiga idag. Vi har ju medlemsorganisationer som till exempel Maskrosbarn, CAN och Stiftelsen Allmänna barnhuset. Sedan har vi också de internationella frågorna, som visserligen legat lågt under pandemin men som kommer i gång igen nu. Det har varit viktigt för CSA att hämta inspiration från internationella sammanhang och våra systerorganisationer. Genom våra fonder har vi bidragit med en hel del pengar för utbyte av socialarbetare i världen. Det internationella utbytet har varit viktigt och ska tas upp igen.
Många av förgrundsgestalterna inom socialt arbete; Emilia Broome, Jane Addams, och många andra, värderade även freden väldigt högt. Det internationella sociala arbetet och fredsarbetet har gått hand i hand. Och därför är det fortfarande mycket viktigt. För kan man skapa ett internationellt utbyte så kan man också förhindra krig och kämpa för fred, något som är ytterst aktuellt idag med kriget i Ukraina.