På de fattiga barnens sida

Publicerat den
Ebba Pauli

Ebba Pauli föddes en försommardag 1873 i en välbeställd familj i Västerhaninge söder om Stockholm. Hennes mamma var aktiv inom den lokala fattigvården och pappan var ämbetsman och rektor. Ebba och hennes fyra syskon undervisades till en början hemma och senare gick Ebba vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Därefter studerade hon även vid universitetet i Lausanne i Schweiz.

Kritiserade fattigvårdslagstiftningen
Ebba engagerade sig i fattigvården, precis som sin mamma. Hon uppmärksammades tidigt av Agda Montelius i Svenska fattigvårdsförbundet, som på den tiden var en av CSA:s största medlemsorganisationer. I Svenska fattigvårdsförbundet kunde Ebba utveckla sin förmåga att föreläsa och hon skrev mycket om den sociala frågan och kritiken av fattigvårdslagstiftningen.

Utredningen om fattigvården
1904 fick CSA en större och privat donation som skulle användas för att utreda fattigdomsfrågan och Ebba Pauli tog plats i kommittén, tillsammans med G.H. von Koch, Albin Lindblom och Jakob Pettersson. Under två år arbetade hon intensivt med den omfattande utredningen av situationen i Sverige och skaffade även jämförelser med utlandet. När rapporten var klar 1906 kallade kommittén till konferens och omkring tusen deltagare samlades i Blasieholmskyrkan. 436 av dem var ombud som utsetts av kommunerna.

Lät människoöden stå i centrum
Ebba Paulis tal på konferensen gjorde stort intryck och många lyssnade med andakt. Under 1900-talets början var det mycket ovanligt att höra en kvinna prata offentligt och enligt konferensdeltagaren Erik Palmstierna var det flera erfarna fattigvårdsmän i publiken som satt och grät. Kanske hängde genomslagskraften ihop med att Ebba ofta lät enskilda människoöden stå i centrum. Som sekreterare i CSA:s fattigvårdsutredning kritiserade hon klientblandningen på de stora fattiggårdarna och fattighusen och upprördes över att barn fick vistas tillsammans sinnessjuka och sinnesslöa personer på inrättningarna. Över huvud taget lyfte hon fram de fattiga barnens situation i dåtidens samhälle. Dagen efter blev Ebbas föreläsning också förstasidesstoff i Stockholms stora tidningar.

En ny lag om fattigvården
CSA:s fattigvårdskommitté publicerade 1907 ”Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning” med konkreta förslag för den framtida fattigvården. Utredningen ledde till en ny lag om fattigvården 1918. Bland annat förbjöds understödsformerna rotegång och bortauktionering.

Tankar om den kristna filantropin
Ebba Pauli fortsatte att vara en flitig författare och en god föreläsare som kunde fängsla och entusiasmera sin publik – även efter lagändringen. Från slutet av 1910-talet utvecklade Ebba sina tankar om den kristna filantropin i många olika skrifter, bland annat ”Det personliga i fattigvårdsarbetet” och ”Några konsekvenser för det personliga livet av en kristligt social åskådning”. Hon skrev också om det sociala arbetet i novellsamlingen ”Eremiten och andra berättelser” 1919 och två år senare publicerades även boken ”Våra barns moraliska fostran”.

Grundade Birkagården och S:t Lukasstiftelsen
Ebba Pauli var med om att starta flera verksamheter. 1912 grundade hon och Natanael Beskow Birkagården. Inspirationen hade de fått från settlementet Toynbee Hall i London i början av 1900-talet och i Sverige kom verksamheten att kallas hemgårdar. Ebba var föreståndare för Birkagården som låg i arbetarkvarteren kring Rörstrand i Stockholms nordvästra del och blev en mötesplats framför allt för barn och ungdomar från kristna arbetarfamiljer. Här fanns barnkrubba, barnträdgård, lek- och arbetsstuga, eftermiddagshem, barnbibliotek och ungdomsklubbar och här hölls även föreläsningar. Tillsammans med metodistpastorn och själavårdaren Göte Bergsten startade Ebba också S:t Lukasstiftelsen som idag är en idébunden organisation för psykoterapi, handledning och utbildning i hela Sverige.

En av krafterna bakom socionomutbildningen
När institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning startade i Stockholm 1921 var det frukten av många kvinnliga krafters initiativ: Gerda Meyerson, Gertrud af Klintberg, Kerstin Hesselgren och Emilia Fogelklou, Karin Fjällbäck Holmgren, Anna Whitlock, Emilia Brommé och inte minst Ebba Pauli.

CSA:s styrelse 1929–1937
Förutom att Ebba var sekreterare i CSA:s fattigvårdskommitté i början av 1900-talet och påtalade behovet av bättre kunskaper i socialt arbete satt hon med i CSA:s styrelse under åren 1929–1937. Att hon rekryterades till CSA:s styrelse hade säkert att göra med författarskapet och de mycket uppmärksammade föreläsningarna. De engagerande talen hade gett henne en framträdande position i den sociala debatten.

Arbetet för socialinstitutets överlevnad
En huvuduppgift för CSA:s styrelse under denna period blev socialinstitutets överlevnad. Den ekonomiska krisen i USA 1929 spred sig snabbt till andra delar av världen och fick förödande effekter för samhället med ökad arbetslöshet och fattigdom. Antalet elever som sökte sig till socialinstitutet minskade kraftigt eftersom många inte hade råd att betala studieavgiften under den ekonomiska krisen. Det gällde att tillsammans med övriga styrelsen övertyga donatorer och andra om vikten av att institutet kunde överleva och var värt att satsa på. Efter andra världskriget kom staten också att ta ett större ekonomiskt ansvar för utbildningen.

Engagemanget för de fattiga barnen
Ebba Pauli var en central person inom den sociala rörelsen i Sverige under 1900-talets första decennier och fram till sin död 1941. Trots livslång sjukdomshistoria och många sjukhusvistelser var hon verksam inom det sociala arbetet hela sitt vuxna liv. Och kanske var det hennes egna erfarenheter som gjorde att hon stod på de fattiga och missgynnade barnens sida.

Källor:
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/8059
https://skbl.se/sv/artikel/EbbaPauli
https://www.csa.se/om-csa/kvinnorna-i-csa/