Simon Karlsson är socialsekreterare på Socialförvaltningen i Stockholms stad. Han jobbar med ekonomiskt bistånd på förstärkningsteamet och har lång erfarenhet av frågor som rör hemlöshet. Vi på CSA ville gärna veta mer om hans syn på hemlöshet och passade därför på att ställa några frågor. Det här är första delen av intervjun.
Sverige har flera gånger utlyst en nolltolerans mot hemlöshet. Trots detta har vi enligt Socialstyrelsens mätningar hemlöshet och det förekommer också enligt Kronofogdemyndigheten att barn vräks. Vad är anledningen till att vi har hemlösa och att barn vräks?
– Frågan är väldigt stor och jag brukar säga att det finns lika många anledningar till att människor blir hemlösa som antalet hemlösa. Men givetvis finns det även strukturella problem. Fattigdom är en väldigt stor anledning bakom den hemlöshet som enbart beror på att en människa saknar boende och som inte hänger ihop med sociala anledningar. Senast igår pratade vi om det i tjänsten, att all hemlöshet på något sätt ändå kan vara strukturell. Det jag menar är att det saknas tillräckligt med boenden. Och hade det funnits tillräckligt många boenden, så hade det också funnits boenden för alla, oavsett vilka behov man har. Men idag byggs färre bostäder, hyrorna stiger efter att politikerna släppte lös hyressättningen, och de som inte har tillräckligt med pengar hamnar utanför; i den osäkra bostadsmarknaden.
Berätta mer…
– SVT:s Uppdrag Granskning (se länken i slutet av texten) lyfte en kvinna som tidigare bott i någon form av institution, som kanske varit bra på så sätt att där har hon varit fredad, en fredad zon, men när man hamnar i ett vanligt reguljärt boende så finns det grannar där och en hyreslag och följer man inte den och stör så blir det problem. På så sätt tänker jag att all hemlöshet bygger på strukturella problem.
Vad tänker du om att barn vräks?
– Jag vill vara tydlig med att jag inte arbetar med barn i första hand, men jag kommer i kontakt med hushåll med barn. Och jag tänker att fattigdom är en stor anledning även till att man vräks, trots att barnkonventionen numera är lag. Och då är frågan vad det beror på. Jag vill inte peka finger åt något särskilt håll, utan i stället fokusera på det gemensamma ansvaret som hela samhället har, från individ och ända upp till det statliga, kollektiva. Jag tror att mycket handlar om incitament. Har man tillräckligt stort incitament för att göra en förändring, så gör man den. Och så länge man inte gör någon förändring, så har man inte haft tillräckligt stort incitament. Någonstans där finns det inte minst ekonomiska intressen. Om en familj inte har råd att betala hyran så blir det en ekonomisk fråga, som fastighetsägaren i så fall måste betala.
Någon kommun menade att man inte kan ha nolltolerans till att barn vräks (se länken i slutet av texten). För då spelar det inte någon roll hur man sköter om sitt boende, utan kan göra vad man vill och fortfarande bli räddad. Och visst, jag kan köpa det, men jag tänker att det inte skulle vara så.
Har du något mer att tillägga om anledningen?
– När jag började mitt yrke inom det sociala arbetet, sa en kollega till mig att i ett demokratiskt samhälle måste det få finnas hemlöshet. Om jag vill leva på ett sätt som inte är enligt normen, så måste jag få göra det. Men de människor som hamnat i hemlöshet som jag har träffat… Det kan till exempel bero på en skilsmässa som gjorde att personen kanske sjukskrev sig, eller började supa, och förlorade jobbet på grund av det. Eller så kan det hänga ihop med psykisk ohälsa, tillräckligt grav sådan för att det ska gå så långt att personen blir utförsäkrad och därför inte har råd att betala sin hyra. Det kan också handla om att det är för höga trösklar för att få stöd av socialtjänsten, för stödet är ju också behovsprövat. Man måste uppfylla krav och komma in med rätt handlingar. Ponera att personen saknar förmågan att göra det, då kanske det inte blir något stöd. Sedan finns det de som inte vill ha stöd av socialtjänsten, kanske för att man har tidigare erfarenheter av socialtjänsten under sin uppväxt till exempel. Jag vill också påstå att det finns en rädsla över att socialtjänsten ”ska ta barnen” vilket är en väldigt drastisk åtgärd, eller göra en orosanmälan, något som är väldigt integritetskränkande och som jag tror att man naturligt oroar sig för i kontakt med socialtjänsten. Jag vet att det är en aspekt som vi behöver ta hänsyn till, som socialsekreterare också.Men jag har aldrig själv ställt frågan – till en mamma eller pappa eller familj som kommit in med ett barn – om varför man dröjt så länge med att söka hjälp. Jag tror nog bara att man vill försöka lösa utmaningarna själv och sen går det för långt.
Jag kommer tillbaka till fattigdomen gång på gång. För är man ekonomiskt oberoende så behöver man aldrig bekymra sig över att man inte har råd att betala hyran om jag inte jobbar, för man har ändå pengar. Så i slutändan drabbar hemlöshet bara människor som inte har pengar. Och det är därför jag väljer att säga att fattigdom är grunden. För att dra paralleller till familjer som lever med alkoholism i familjen; om man har det gott ställt syns inte missbruket så tydligt. För man kan sitta hemma och supa. Detsamma gäller psykisk ohälsa. Om du lever i ett hem med ett starkt ekonomiskt kapital, så kanske du kan ha råd att betala för vård, medan de utan pengar är hänvisade till en brutal vårdkö. Många gånger tror jag att det handlar om pengar. Pengar på alla plan, inte bara om individens pengar och ekonomi utan även samhällets.
Vad krävs för att komma till rätta med hemlösheten här i Sverige?
– Om man tänker att ett hushåll med barn har en hyresskuld på 100 000 kronor. Det är väldigt mycket pengar, men det är fortfarande ingenting jämfört med vad det skulle kosta att betala för tillfälliga boendelösningar för samma familj. Ju längre tid som går desto svårare blir det dessutom för familjen att ta sig tillbaka till den reguljära bostadsmarknaden. Och om man har en vräkning i sitt cv kan det ta väldigt lång tid att återinträda. Under den tiden behöver någon betala och ofta är det socialtjänsten. Men jag tänker att de ekonomiska inte borde vara en begränsning. Pengarna borde vara en ickefråga.
Mycket skulle ju kunna göras innan personen förlorar sitt boende. Jag vet till exempel att det kan skilja mycket inom socialtjänsten; Hur lång tid tar det innan man går in och reglerar en hyresskuld? Hur höga summor reglerar man? Och hur ofta man går in och reglerar skulder för en och samma familj? Där skulle man kunna ta ett principbeslut, att så länge bostaden inte vandaliserats, så går socialtjänsten in och betalar. Den kostnaden är ingenting i förhållande till vad hemlöshet kostar. Det finns inte någon kostnad som motsvarar kostnaden för att tillåta att barn och vuxna hamnar i hemlöshet.
Hur hög kan en hyresskuld vara?
– Säg från 5 000 kronor och upp till drygt 100 0000 kronor har jag stött på. Men ofta handlar det om små summor från början. Det kanske är en hyra som man inte kunnat betala, men när skulden hamnar hos inkasso tillkommer ganska höga ränteutgifter och den lilla skulden kan snabbt bli stor av ränta på ränta. Ofta betalar socialtjänsten enbart själva kapitalskulden och inte de andra kostnaderna, även om det görs undantag. Och första gången en familj kommer in med en hyresskuld är beslutet lätt att fatta, men andra och tredje gången… Man blir ju mer och mer restriktiv ju fler skulder som tillkommer. Men jag tänker att om man utgår ifrån att den främsta anledningen är fattigdom, vad beror det på att man inte betalar, att man ska sätta in insatserna där. Och hellre belöna än att straffa. Låt oss säga att ”nu nollar vi skulden och sätter i gång och jobbar”. För det är svårt att jobba med en person som samtidigt är väldigt orolig över att förlora sitt boende.
Finns det något mer man skulle kunna göra?
– När vi på socialtjänsten får kännedom om personer med hyresskulder så har det oftast gått väldigt långt. Vi skulle behöva komma in tidigare för att hjälpa bättre. Det har också gått väldigt långt när ett ärende leder till vräkning och jag tänker att man därför behöver satsa mer på uppsökande förebyggande arbete, för att försöka hitta de här personerna och nå ut innan det är för sent. Det uppsökande arbetet finns, men uppenbarligen inte i tillräckligt stor utsträckning. Kanske borde man utöka samarbetet mellan olika aktörer?
Något mer?
– På jobbet har vi exempelvis diskuterat detta att man behöver referenser för att få ett boende. Ponera att vi har en familj som lever i hemlöshet, som är placerad på ett vandrarhem och bor där under en tid. Kanske kan man tänka sig att familjen på något sätt kan tillgodogöra sig tiden på vandrarhemmet som en referens. Sedan vet jag också att inom allmännyttan i Stockholm behöver bristen på referenser inte nödvändighetsvis vara ett problem. I stället för att bara se på själva skulden i sig och bristen på referenser, så tittar man också på sådant som ”har personen försökt lösa sin situation?”. Här i Stockholm har vi ett väldigt fint samarbete mellan allmännyttan och socialtjänsten, men i ett reportage (se länk här nedanför) hörde jag att ett kommunalt bostadsbolag valt att vräka en familj trots att socialtjänsten i det här fallet skulle reglera familjens hyresskuld. Och jag tänker att vi behöver ha en samsyn i den här frågan.
Länkar:
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug-referens-marikas-kamp
https://sverigesradio.se/avsnitt/kaliber-granskar-barnvrakningar-den-misslyckade-nollvisionen