Centralförbundet för Socialt Arbete grundades 1903 och sedan dess har medlemsorganisationerna och styrelsemedlemmarna ägnat 120 år i det sociala arbetets och socialpolitikens tjänst! Det måste naturligtvis uppmärksammas och CSA:s ordförande Hans Swärd fick därför frågor som blickade både bakåt och framåt.

Vilka utmaningar stod Sverige inför när CSA bildades för 120 år sedan? 

— ”Den sociala frågan” var den allra största frågan när CSA startade 1903, och inte bara i Sverige. Egentligen var begreppet ett samlingsnamn på frågor som alla diskuterades flitigt mellan ungefär 1820 och 1920.

Fattigdomsfrågan var väldigt viktig, eftersom Sverige då hade stora grupper fattiga och under nödåren 1867–69 var det missväxt och sammanlagt dog ungefär 27 000 fler människor än det annars skulle ha gjort till följd av nöd, svält och sjukdomar. 

Dessutom genomgick Sverige en stor förändring när många, framför allt yngre, emigrerade till USA eller flyttade från landsbygden in till städerna där förhållanden i stort sett var oreglerade.

Samtidigt fanns det inte några socialförsäkringar att tala om. Och i grunden låg även rädslan för det stora spöket – revolutionen! Många insåg vikten av att på något sätt komma till rätta med de hälsomässiga, sociala och ekonomiska klyftorna och skapa ett bättre och mer jämlikt samhälle.

Berätta mer om ”den sociala frågan”.

— Väldigt många frågor var aktuella under den här perioden. Vi hade en föråldrad fattigvårdslagstiftning, det fanns ett utbrett missbruk, trångboddhet och dålig hygien var ett stort problen, barn for illa och barnadödligheten var hög. Dessutom fanns en rädsla för ungdomskriminaliteten, som blev en stor fråga framför allt i städerna. Vi hade ju allmän folkskola, men i övrigt fanns det inte mycket för ungdomarna att göra.

På landsbygden hade kyrkan stått mitt i byn och stöttat på olika sätt, men det fungerade inte i städerna. Här var tillvaron oorganiserad och när båda föräldrarna måste jobba för försörjningen drev ungdomarna runt på gatorna i ligor. Därmed blev barnen också mer synliga. Faktum är att CSA gav ut en skrift 1917 med namnet ”Ligabrottsligheten”. Då fanns en stor diskussion om att inrätta särskilda institutioner för barn och ungdomar som begick brott, för att de inte skulle sättas i fängelse.

Det kom också ett par utredningar om just ligabrottsligheten bland ungdomar. Man pratade till exempel om förädlade ungdomsnöjen för att det skulle finnas andra alternativ än att driva runt.

Vilka frågor drev CSA vad gäller socialt arbete?

— CSA var involverad i mycket. Vi hade ju brist på statliga myndigheter som kunde ta sig an de här frågorna. Och det var en av CSA:s ambitioner från början, att verka för bildandet av myndigheter för de här frågorna. Det var viktigt att Socialstyrelsen kom till 1912 och vi var även med och startade föregångaren till Sveriges Kommuner och Regioner.

CSA började ganska tidigt även ställa krav på utbildning och forskning, vilket ledde till att ”Utbildningskursen för socialt arbete” startade 1910 och att den första socionomutbildningen slog upp portarna 1921. Vi var också involverade i diskussionerna som ledde fram till den första kommunreformen 1952. Innan dess hade vi 2 500 kommuner som många var väldigt fattiga och därför inte hade möjlighet att hjälpa alla som levde i utsatthet.

Kvinnlig rösträtt var en av de viktiga rättighetsfrågorna som drevs och till sist fick ju kvinnorna som bekant rösträtt 1921, men människor som var fattiga och hade skuld till fattigvården ställdes utanför den allmänna rösträtten. En annan rättighetsfråga var den att prostituerade kvinnor kunde bli tvångsomhändertagna och genomgå tvångsbehandlingar, medan männen gick helt fria.

CSA engagerade sig också i de ensamstående mödrarnas situation. Många hade svårt att klara sig och det fanns inte något specifikt stöd för just dem. Även många äldre levde under svåra förhållanden. Tidigare hjälptes man åt inom familjerna, men när de yngre flyttade blev livet väldigt besvärligt för de äldre som stannade kvar.

Hur arbetade CSA för att lösa utmaningarna för 120 år sedan?

— Många av de ledande grupperna inom CSA åkte till London och fick impulser därifrån, bland annat från settlementsrörelsen som startade i slutet av 1800-talet.

CSA gav också ut skrifter och jobbade med upplysning på flera sätt. Den sociala upplysningsbyrån i Stockholm ordnade en permanent socialutställning. Och även om det inte var CSA som startade Social tidskrift så användes tidningen för att lyfta och diskutera till exempel fattigdomsfrågan.

De aktiva inom CSA skrev även cirkulär till kommunerna, ordnade föreläsningar, startade kurser och skrev artiklar till olika tidningar. Tillsammans försökte man påverka, diskutera och förändra. Man arbetade bland annat hårt för att få beslutsfattarna att ändra den gamla fattigvårdsförordningen, så att de allra fattigaste skulle få ett bättre skydd.

Vilka likheter och skillnader finns det mellan då och nu? 

— Frågorna är väl ungefär desamma idag, men det är också stora skillnader. Vi har ju till exempel fått många utbildade socionomer här i landet, det finns myndigheter som Socialstyrelsen, människor har fått skydd som pensionsförsäkringar och vi har arbetslagstiftning för att nämna några exempel.

Samtidigt är många problem fortfarande aktuella fast i en annan form. Sverige har ju ratificerat barnkonventionen och enligt den ska alla barn växa upp under trygga förhållanden, men trots det far barn illa och det finns till exempel barn som växer upp i hemlöshet.

Vi ser också stora hälsomässiga skillnader mellan mer priviligierade som lever längre och har bättre hälsa än de allra fattigaste som lever på försörjningsstöd. Även boendesegregationen är en viktig fråga – det är stora skillnader mellan utsatta bostadsområden och mer välmående kommuner.

Hur kommer det sig att vi diskuterar samma frågor som 1903?

— Vi har kommit långt, men vissa till synes eviga frågor har återkommit och vi har ju haft starka konjunktursvängningar och förändrade strukturer i samhället.

Efter andra världskriget trodde många att vi skulle leva i en bättre värld. FN och fredsorganisationerna bildades och människor var övertygade om att det aldrig skulle bli krig igen, men trots fredssträvandena ser vi idag många konflikter i världen.

En annan svängning gäller fattigdomen. Under folkhemsperioden var fattigdomstalen relativt låga, men sedan kom andra politiska lösningar och idag lever många återigen i fattigdom, samtidigt som samhället förlitar sig mer på frivilligorganisationerna.

Hur ska vi ta oss an frågorna framöver? Vad menar du är vägen framåt? 

— Mer jämlika samhällen är av erfarenhet bättre och vi måste få bukt med bland annat boendesegregationen och skillnaderna som finns vad gäller till exempel hälsa. Det gäller att fördela och att skapa rättvisa – och att hitta långsiktiga lösningar som bidrar till generella förändringar. Historiskt har de allmänna pensionsförsäkringarna och barnbidraget till exempel varit viktiga.

Jag är övertygad om att vi behöver satsa mer på förebyggande arbete och stöd, särskilt i bostadsområden som polisen klassar som ”utsatta”. Det är också viktigt att fånga upp människor tidigt. Men mycket av det som fanns tidigare har plockats bort, till exempel fältassistenterna som jobbade ute i bostadsområdena under de ”goda åren” för att medvetet försöka minska den boendemässiga segregationen.

Hur jobbar CSA med fredsfrågan idag?

— Fredsfrågan var central för CSA, både efter första och andra världskriget. Men under efterkrigstiden trodde alla mycket på fred och samförstånd. Nu ser vi åtskilliga konflikter runt om i världen och många av krigsoffren som vi tar emot här i Sverige är barn.

Därför måste vi återigen kämpa mer för fredsfrågan. CSA har skänkt pengar till socialt arbete i Ukraina och det är naturligtvis viktigt, men som situationen ser ut nu krävs det att vi gör ännu mer framöver.