Det var frågan som Susanna Alakoski aldrig fick. Alla dessa journalister som grävde i hennes böcker och författarskap. De glömde att ställa just den frågan, som Susanna innerst inne saknade. Frågan som aldrig formulerades ledde till slut fram till boken ”Oktober i Fattigsverige”, självbiografisk och i dagboksformat.
Susanna Alakoski. Författare, socionom och hedersdoktor vid fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Hennes plats på fattigdomskonferensen är självklar. Hon ger röst åt dem som alla faktiskt pratar om, i det fönsterlösa rummet längst ner i Wenner-Gren Center. Hon skippar powerpointpresentationerna och inleder med högläsning.
Med kackerlackor på väggarna
”Fattigdom svider, värker, luktar, smakar. Den bultar. Den syns i våra livsval. Den syns i yrkesvalen. I utbildningen, i lönekuvertet och i arbetsförhållandena. Den syns i skolsituationen, i klädsmak och matvanor. Den syns i form av sömnbrist, kutiga ryggar, boende, semestervanor, utbildningslängd, sjukfrånvaro, ängslan, oro, ångest, idrottsvanor, ekonomiskt och materiellt arv. Och när vi, som då gör våra klassresor, har rest tillräckligt långt, kan vi se klass, helt enkelt för att vi kan det. En dag växer fattigbarnen upp. Jag tänker på dem i Rosengård med kackerlackor på väggarna. En dag minns de sitt Sverige. Några av barnen kommer att bli så starka att de lyckas skildra sin uppväxt och en ny Moa, Åsa, Alexandra kommer att skriva. Och vi som lever nu, vi ska skämmas på samma sätt som medelklassen gjorde när statarnas liv hamnade på matborden.”
Orden kletar sig fast
Orden letar sig fram över publiken. De klämmer sig fram mellan stolsryggarna, kletar sig fast i frisyrerna och sätter sig i knäet hos åhörarna. Socionomerna, socialsekreterarna och projektledaren från Handelskammaren. Orden tar strupgrepp på professorer och lektorer. De verkar befriande för gruppen av hemlösa. De slår undan fötterna på journalisterna och kuratorerna. Samtidigt verkar orden vara efterlängtade. Det är i alla fall vad några i publiken säger i pausen. Det är så lätt att prata om fattiga. Men de fattiga pratar sällan.
Ett försök att skriva biografiskt
– Boken ”Oktober i Fattigsverige” är ett försök att skriva biografiskt, berättar Susanna. Men berättelsen om mig kan aldrig vara intressant om den inte lyfts till en högre nivå. Jag är inte ensam i Sverige med de här erfarenheterna. Jag vill inte vara ansiktet utåt för ”hon som hade en taskig barndom”. Visst hade jag det. Men många andra har det också. Och har haft.
Socialt sjuka
– När jag började skriva ställde jag mig frågan om vi kan bli socialt sjuka på samma sätt som vi kan bli fysiskt eller psykiskt sjuka? Och kan vi i så fall bli socialt friska? Vad krävs av mig som individ för att bli socialt frisk? Vad krävs av samhället? Av forskarna? Vad krävs av den sociala sektorn för att människor ska kunna hålla sig socialt friska? Jag har länge också undrat vad det var som gjorde att mitt liv på 60-, 70-talet kunde vara ett sånt förfärligt inferno som det var, i världens bästa skitland Sverige. För att hitta möjliga svar på mina frågor gick jag tillbaka till början av 1900-talet.
Mormor var analfabet
Susannas mormor föddes i Finland 1905 – av en ensamstående mamma. Att vara ensamstående mamma på den tiden var ett av de värsta brott man kunde tänka sig. Det berättar Susanna. De så kallade horungarna fick inte ens gå på samma sida av gatan som barnen med gifta föräldrar. I kyrkboken står det ”fader okänd”. Det var skälet till att Susannas mormor inte fick gå i skolan.
– Min mormor var analfabet. Jag är författare. Jag debuterade nästan exakt 100 år efter att hon föddes. 100 år. Vad är det? Ett skutt i världshistorien. Ingenting. Men sett ur sociala reformer är det en oändlighet i Sverige. Fattighjonen blev folkpensionärer. Det blev möjligt att studera fast att du själv inte hade pengar, tack vare studielånen. Vi fick barnbidragen och hyresrätterna.
Ur det perspektivet är 100 år otroligt lång tid.
Världens bästa skitland Sverige
– Så min mormor växte upp med en ensamstående mamma, men det förklarar ju inte min uppväxt, i världens bästa skitland Sverige, fortsätter Susanna. Men mormor råkade också själv bli ensamstående mamma på 30-talet. Hon jobbade 12-timmarsdagar på fabrik och det fanns ingen barnomsorg. Så vad gjorde de med barnen? Jo, de låste in dem, hemma. Ibland bands de fast i sängen, för att inte skada sig. Det var en otroligt utsatt situation både för mammor och barn.
Fattigdom går i arv
Susanna menar att man ärver fattigdom, precis som rikedom.
– Jag har kompisar som har ärvt två hus och en bit mark. Man ärver pengarna på banken, man ärver konsten på väggarna och smyckena. På samma sätt ärver man fattigdom. Man ärver bostadsrätten eller villan som aldrig har funnits. Man ärver det tomma bankkontot.
Susanna bläddrar i boken och läser.
”När min egen pappa dog 2001 ärvde tre barn 3 921 kronor. Han dog mellan två pensionsutbetalningar. Och jag avstod min del av arvet till förmån för mina syskon som behövde pengarna bättre. När mamma dog betalade Socialförvaltningen gravstenen eftersom pappas pension inte räckte till hennes namn som skulle läggas till under mormors.”
De tog inte tv:n
Kronofogden kom på besök när Susanna var barn. Det handlade om utmätning, men i hemmet fanns inget att ta. Okej, familjen hade en tv, men eftersom julen var nära fick den stå kvar.
– Om någon hade satt en pistol mot mitt huvud när jag var liten, så skulle jag ändå svara nej på frågan om jag var fattig. Barn svarar inte på den typen av frågor, säger Susanna. Men allt beror på hur man frågar. Barn berättar på olika sätt. Men de berättar! Alla barn berättar! Till och med de tystaste. De berättar genom att vara tysta. Barn som växer upp i fattiga familjer blir väldigt ekonomiskt kunniga. De tar stort ansvar för familjens ekonomi, genom att avveckla sig själva. Sina behov. De slutar ställa frågor om fritidssysselsättningar.
Skärp upp statistiken
När Susanna skrev ”Oktober i Fattigsverige” läste hon också andras böcker. Hon använde journalanteckningar, plöjde forskning och intervjuade människor. Barbro är en av dem som fick plats i boken. På 70-talet var hon Susannas socialsekreterare.
– Barbro kunde gå och fika med mig på arbetstid. Så flummigt var det på den tiden! En dag när vi fikade frågade Barbro mig vad jag ville bli. Jag hade ingen aning! Vi hade inga studietraditioner i min familj. Alla var fabriksarbetare. Men jag hade haft en lärare som jag tyckte om, så jag pep ”lärare”. Då sade Barbro ”Har du tänkt på en sak Susanna? Att barn som har föräldrar som tjänar mycket pengar, deras barn går ofta vidare till universitet och högskolor. Men barn med föräldrar som dina, som jobbar på fabriker och så. De går inte lika ofta vidare till studier på universitet. Jag tycker att du ska skärpa upp statistiken!”
Lite mer pengar
När Susanna ser tillbaka på sin egen historia framträder fattigdomen som en tydlig grogrund för allt som blev svårt.
– Jag kan inte hitta någon annan orsak till det elände som jag drabbades av. Livet blir jättesvårt om du har för lite pengar. Det nöter. På ett sätt som är alldeles förfärligt. På mina föreläsningar har jag träffat kuratorer som har sagt ”Jag vet att jag inte kan hjälpa de här barnen, för jag vet vad de behöver. De behöver inte metoder, modeller eller fler samtal. De behöver pengar.”
Vi vet vad fattigdom gör. Varför kan vi inget göra?
– Jag är förvånad över att vi har så mycket kunskap om fattigdom. Jag har följt de här frågorna sedan 80-talet när jag själv gick på Socialhögskolan. Vi vet vad fattigdom gör med människor. Vi vet var den kommer ifrån. Vi vet egentligen också hur den ska botas. Ändå pratar vi fortfarande om fattiga! Vad är det som gör att vi inte förmår att förändra sakernas tillstånd? Det är det enda som jag är intresserad av nuförtiden. Hur gör vi för att ta det vidare? För att slippa skriva fler rapporter och utredningar?
Text: Sofia Höglund