I maj belönades författaren Susanna Alakoski med CSA:s hederspris. I samma veva passade vi på att prata med henne om arbetet med den uppmärksammade boken ”Lyckade ärenden i socialtjänsten”. I 24 kapitel berättar socionomer om möten och insatser som förändrat liv.
Om bara en enda person fick läsa boken, vem skulle det vara?
– Jag frestas att säga socialministern, men tänker nog statsministern – för att socialministern ska bli förstådd måste även statsministern förstå. Drottning Silvia kan också med fördel läsa den, hon har ett stort socialt engagemang.
Varför behövs den?
– För att den är unik. Jag har inte sett en liknande bok förut, som diskuterar det lyckade sociala arbetet på det här sättet. Den sociala forskningen förhåller sig oftast kritiskt, den här boken kommer in från ett helt annat håll. Själv har jag länge önskat att få läsa om det som fungerar, eftersom vi behöver goda exempel för att förstå oss själva och världen. Antologin visar det hantverk som utförs på många olika sociala institutioner och arbetsplatser och det får vi ju inte syn på om vi inte också berättar om när det lyckas. Det är ungefär som om vi bara skulle tala om den misslyckade cancervården, istället för att lyfta framgångarna med precisionsverktyg och biodynamiska mediciner. Det sociala arbetet har ju mängder av välfungerande framgångsverktyg. Sedan är det en annan sak att socialpolitiken ibland inte tillåter kåren att använda sig av sin profession fullt ut. Jag tänker också på det här glappet, som fanns redan på min tid när jag gick ut Socialhögskolan, att vi efter utbildningen upptäckte att teorin inte stämde med praktiken. Genom ”Lyckade ärenden” kommer blivande socionomer rakt in i yrket. Ambitionen var att visa ”Så här kan det gå till, så här komplicerat kan det vara, och så här bra kan det ändå bli.”
Vi matas ofta med misslyckanden i socialt arbete. Varför får vi inte fler positiva historier?
– Jag tror att det sociala skrået behöver lägga sig i den sociala frågan betydligt mer och berätta. Det gör till exempel läkare och skolpersonal på ett helt annat sätt. Vi behöver ta ansvar, träda in och stå upp för branschen. Min känsla är att socialarbetarna hukar på grund av kritiken och att man känner sig misslyckad, men även om man ska ta den till sig måste man ju inte ”leva den”. Sedan tror jag inte att det finns ett svar på den frågan. Det handlar också om att inte tillräckligt många ställer relevanta frågor. Vetenskapsjournalister som vänder sig till naturvetenskapen ställer frågor om utveckling och framgångar, men man vänder sig inte till vår kår på samma sätt. Att det är ett ”kvinnoyrke” tror jag är en annan aspekt. Kvinnor är nog inte vana vid att ta samma plats som män och visa stolthet över sina jobb.
Är sekretessen också ett hinder?
– Många säger det, men nej, det tycker jag inte. Man måste alltid hålla sekretessen, men det går att prata generellt, fingera namn och be om tillåtelse. När det sociala arbetet professionaliserades trodde jag att fler skulle träda fram och vara stoltare, modigare och ta mer plats i den socialpolitiska debatten.
Tror du att boken kan hjälpa?
– Det är jag övertygad om. Jag tror att den kommer att bli en ”game changer”. Jag märker på mottagandet att den nog kommer att spela större roll än vad jag vågade drömma om. Jag hoppas att den smittar av sig, ger ringar på vattnet. Jag är fullständigt nerringd av människor som vill att jag ska medverka på olika sociala konferenser. Det säger mig att det finns en längtan efter att tala om den stolthet över det sociala yrket som boken bidrar till.
Hur har du jobbat med språket som redaktör? Har du varit inne och petat, eller skrev alla bra från början?
– I början skrattade jag och sa att det här är nog Sveriges första bok som är skriven på kommunaltjänstemannaprosa. Initialt gick jag ut på Facebook med ett upprop. Det fullkomligt exploderade, ungefär 500 personer hörde av sig. Många sållades bort eftersom de trodde att texterna skulle vara kritiskt hållna. Jag förklarade intentionen med boken, frågade om de kunde skriva någorlunda, och bad att få en sammanfattning av ärendet. Därefter gjordes ett urval så att ämnena inte skulle krocka. Då såg jag också om de kunde skriva. Sedan höll jag en workshop som CSA stöttade. Bidraget gjorde att jag kunde betala deltagarnas tågresor och bjuda på lunch. Vi träffades och diskuterade texterna, etik, sekretess etc. Jag har arbetat professionellt under hela resans gång, ställt frågor och kommit med tips och riktlinjer. Till exempel bad jag kapitelförfattarna att beskriva miljöerna noggrant eftersom de flesta nog aldrig varit i ett väntrum på ett socialkontor. Jag frågade också vad som hängde på väggarna, vilka känslor som fanns i rummet, egna och klientens. Jag har läst och petat i texterna tre, fyra gånger och efter det har även förlaget kommit med synpunkter.
Har du lärt dig något genom arbetet som du inte redan visste?
– Jag har lärt mig att det går att göra en sådan här bok! Nu önskar jag att lärare och poliser och alla möjliga gör något liknande. Tänk vilka samtal vi skulle kunna ge till samhället då, vilken samhällsutbildning det skulle kunna bli! Men om jag ska svara på frågan mer ordentligt … Jag rös själv när jag läste berättelserna. De är så nära, viktiga och intressanta. Och det jag till slut såg sticka ut är hur viktigt det är med relationer, tillit och kontinuitet. Dessa tre ting, tillsammans med socialpolitiska förutsättningar, verkar vara det viktigaste för att lyckas i socialt arbete, plus bra chefer.
Du har nämnt att du fått positiva reaktioner. Har du fått några kritiska också?
– Oh ja! På Facebook dyker kritiska röster upp. Det är förståeligt, och jag är i grunden för att socialtjänsten granskas och beklagar varenda ärende som går fel. Men det tar inte bort att socialhögskolan har funnits i 100 år och att tusen och åter tusen människor har utbildats till socionomer genom åren. Vi måste våga tänka tanken att några av dem faktiskt har gjort arbeten som är värda att vara stolta över. Bokens avsikt är inte förringa den kritik som finns, den vill bara låta både delarna finnas.
Berätta mer om den positiva återkoppling som du har fått från läsarna
– De positiva är 900 procent fler än de negativa: ”Äntligen, tack!”, ”Jag har längtat efter en sådan här bok.”, ”Jag har gett boken till den och den och den.”, ”Jag tar in den på utbildningen”. Någon upplevde den som en ”bladvändare” som presenterade svåra, komplicerade ärenden, hur skulle det lösa sig? Det har också kommit folk som sagt att de vill göra teater av den. Det är faktiskt helt otroligt. Varför inte en tv-serie, tänker jag, äntligen en socialarbetare i huvudrollen, inte en polis. Och nu är många av kapitelförfattarna själva ute och pratar. Det har tagits fram studiecirklar och det pågår lunchsamtal. Även kyrkans socialt engagerade visar intresse!