Eli Abdo är med och driver projektet ”trovärdiga budbärare” i nordöstra Göteborg. Det går ut på att involvera personer som redan har ett högt förtroendekapital i området – som folk vänder sig till naturligt. De fungerar som brobyggare och minskar misstron mot myndigheterna, så att människor vågar ta steg för att komma ur en svår situation. Det kan handla om kriminella som vill byta bana, en familj som behöver få stöttning, eller barn som skulle må bra av fritidsaktiviteter. Så här i anslutning till World Social Work Day vill vi på CSA lyfta honom, hans engagemang och initiativet som verkligen gör skillnad!
Vem är du?
Jag heter Eli Abdo och arbetar inom socialförvaltningen i nordöstra Göteborg, på enheten UngAngered. Jag har alltid velat pusha unga vuxna i rätt riktning, inspirera dem om hur de kan tänka kring sig själva och sina vägval. När jag var ung kille i Motala lärde jag känna Gudrun Rönsen, som var socionom och jobbade inom socialtjänsten. Hon kom att betyda väldigt mycket, både då och för mitt yrkesval senare. Vi har kontakt än idag.
Berätta mer om Gudrun Rönsen
Jag och mina kompisar höll på med breakdance och tejpade ihop libabrödskartonger för att få en mjuk dansmatta att lägga på asfalten. Vi kollade MTV och lärde oss nya moves. Gudrun sökte upp oss, fixade en danslokal och startade projektet ”Dans och teater mot brott” 2001. Vi tog det på fullaste allvar, tränade varje timme som vi hade i lokalen, och fick med oss många andra från våra områden. Gudrun var där hela tiden och stöttade och trodde på oss.
Det var hon som fångade upp oss och lät oss märka vilken kraft vi hade tillsammans, vilket ledde till att jag vågade ta större plats. Hon sade ”Eli, jag vill ha med dig och höra dina tankar om hur det här projektet ska gå framåt.” Jag hittade mig själv i den processen. Ganska tidigt insåg vi att vi ville ge tillbaka, så vi började dela ut tidningar för att tjäna pengar. På det sättet kunde vi betala lokalhyran och ta in andra barn, som inte hade råd med aktiviteter.
Vi var ett stort gäng vänner. Många av oss kände varandra sedan barnsben och vi inspirerade och pushade varandra, även i tuffa stunder. Om någon hade dragits in i något dåligt var vi väldigt snabba med att försöka få personen tillbaka. Majoriteten tog sig ur kriminaliteten, men inte alla.
Projektet uppmärksammades ofta i media och 2002 kom vi tvåa i ”European Crime Prevention Award”, en tävling som ordnas årligen av Brottsförebyggande rådet, Brå, och EU:s brottförebyggande nätverk, EUCPN. Det utsågs även till ”bästa brottsförebyggande arbete i Sverige”, när vi bara var 14–15 år!
Så småningom blev det dags för oss att ta nästa steg i livet, till studier och jobb. Då hade vi hunnit vara danslärare i flera år och bland annat tävlat i SM. Några av dem som vi lärt upp tog över stafettpinnen och drev verksamheten vidare.
Relationer verkar vara viktiga
Så är det. När jag jobbade som ”fältare” märkte jag att relationer är a och o. Hur möter vi människor? Hur förstår vi dem? Och på Luleås ungdomsanstalt jobbade jag mycket med de intagna enskilt. Där kunde vi köra one on one-samtal och jag uppmanade ungdomarna att skriva och sätta ord på sina känslor. Ibland när de hade rast tog vi en promenad, för att man får ut mycket mer av samtalet då. Och jag bad min chef om att få laga libanesisk mat med de intagna varje torsdag, eftersom det är lättare att hålla pratandet igång när man gör saker tillsammans. Efter det har jag fortsatt att tänka i de banorna.
I september 2025 drog du igång projektet ”Trovärdiga budbärare”, vad är det?
Många människors tillit till myndigheterna har brustit och om vi inte jobbar för att minska gapet kommer utanförskapet bara bli större, samtidigt som arbetet blir allt svårare för oss inom till exempel socialtjänst och polis. Idén med trovärdiga budbärare handlar om att involvera personer som redan har ett högt förtroendekapital i området – personer som människor vänder sig till naturligt. De är goda krafter som känner folket, föreningarna och civilsamhället, och vill vara med och stötta utvecklingen i området. Man kan kalla dem för brobyggare, som minskar gapet mellan myndigheterna och människorna – motverkar den misstro som finns. Jag tror att ju mer vi jobbar på att minska det gapet, ju bättre kan vi förstå varandra och desto mer kan vi få människor att ta del av de resurser som finns att få, för att komma vidare i sina liv.
I vår verksamhet UngAngered har vi många olika funktioner, bland annat familjebehandlare, skolsocionomer och ungdomsbehandlare. Den trovärdiga budbäraren kan bli länken som öppnar upp för förutsättningslösa möten. Ett exempel: Låt säga att en person som är involverad i kriminalitet vill lämna, men helt saknar förtroende för myndigheterna. Med hjälp av en trovärdig budbärare kan den personen få veta vilken hjälp som finns att få och ta del av konkreta verktyg för att bryta livsstilen. Vi har hjälp flera som har hamnat snett och det är häftigt att se att det går, men alla lyckas inte på första försöket. Och vi måste skynda långsamt, beroende på hur akut situationen är.
Det kan också handla om en familj som har det tufft. Pappan kanske inte får något jobb och mamman har det stressigt hemma med barnet. Då kan budbäraren börja koppla ihop trådarna, länka pappan till en kollega som hjälper människor till jobb, och fråga mamman hur hon skulle vilja bli stöttad. Behöver hon någon att prata med? En psykolog kanske? Och skulle barnet må bra av en fritidsaktivitet? Hur kan vi i så fall hjälpa till med det? Genom att se detaljerna kan vi bidra till helheten. Och ju mer vi jobbar med det som är sårbart, desto snabbare läker vårt samhälle.
Hur många trovärdiga budbärare är ni?
För tillfället är vi sex stycken, alla med olika bakgrund. En av oss har varit i musikbranschen i 20 år och har ett brett nätverk och stort förtroende bland tjejerna i området. En budbärare har varit väldigt aktiv inom fotbollen och har ett stort kontaktnät bland föreningar och civilsamhälle. En annan är lite äldre och har ett stort förtroende hos familjerna och den något äldre generationen. Arbetet med trovärdiga budbärare sker inom tydliga ramar och i nära samverkan med professionella insatser, för att säkerställa kvalitet och långsiktighet. Projektet är finansierat av allmänna arvsfonden och har Fryshuset som nära samverkanspart.
När är du stolt över vad du gör?
När jag ser arbetet som görs där ute, och engagemanget, men kanske framför allt när jag möter föräldrar eller syskon som är genuint tacksamma över att vi har hjälpt till på något sätt. Det värmer hjärtat! Jag vet ju hur mycket Gudrun betydde för mig när jag växte upp i Motala och det har jag alltid burit med mig. Och om jag kan få en person att välja rätt väg, om jag kan bidra till att föräldrar slipper gå på sitt barns begravning, om jag kan få en person att se sin potential och växa – då vill jag vara med och göra det. Det finns en enorm potential och kraft bland unga i våra områden, som inte alltid får rätt förutsättningar att komma fram. Vi måste fokusera på att lyfta det positiva och möjligheterna, snarare än att enbart se problem och utmaningar.
Medias bild av gängkriminaliteten och de utsatta områdena är så mörk. Har du något inspel som kan ändra perspektivet?
Man ska självklart inte förminska de händelserna, men vi måste också se bakom de tunga rubrikerna. De som ingår i nätverken är en minoritet av individer som har hamnat snett i livet. Majoriteten är andra: barn, familjer, lärare och fotbollstränare. Många av dem jobbar redan för att hjälpa de barn som har dragits in i kriminalitet. Jag vill passa på att lyfta civilsamhället. Det är där de starka krafterna finns! Och när vi börjar inkludera varandra, kan förändringar ske på riktigt. Många har blivit hjälpta av en bra tränare, till exempel, eller en lärare. De spelar en mycket större roll i barnens liv än vad de själva tror många gånger. Själv hade jag en lärare på lågstadiet som heter Lena Frödin. Även hon har betytt mycket, genom att tro på mig och min utveckling.