Hennes forskning kan förbättra livet på LSS-boenden

Redan när Sofia Bergholtz gick i lågstadiet visste hon – hon skulle bli forskare eller djuphavsdykare. När hon arbetade som stödpedagog vid ett boende för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning blev det förstnämnda verklighet. Genom Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten fick hon möjlighet att fördjupa sig i det som hon hade sett i jobbet: att vardagen är komplex och att personalen ofta ställs inför svåra etiska avvägningar. Och många gånger saknas både språk, tid eller organisatoriska strukturer för att prata om dem. Så här i anslutning till World Social Work Day den 17 mars passar CSA på att uppmärksamma forskningen som bidrar med kunskap och kan göra viktig skillnad.

Berätta om ditt jobb

När jag antogs till forskarskolan arbetade jag som stödpedagog vid ett boende för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i Malmö stad. Nu har jag precis påbörjat en tjänst som samordnare för Yrkesresan och Språkresan i avdelningen LSS‑bostäder, på funktionsstödsförvaltningen. Det är utbildningar som riktar sig till personal som arbetar allra närmast brukarna – de som varje dag bär upp kvaliteten i våra verksamheter. Det här uppdraget ligger nära ”där det händer”: att få jobba mitt i kompetensutvecklingen, tillsammans med den brukarnära personalen, och skapa förutsättningar för att forskningsbaserad kunskap ska bli konkret och användbar i vardagen.

Hur kom du på att du även ville forska?

Jag har alltid velat forska, det var en sådan sak som jag faktiskt skrev i klasskompisarnas ”Mina vänner”-böcker redan på lågstadiet. När jag blev stor skulle jag bli forskare eller djuphavsdykare!

För drygt 25 år sedan råkade jag ut för en svår trafikolycka och låg på sjukhus i nästan ett år. Då blev det tydligt hur det är att vara beroende av andra människors kunskap och respekt, just det som socialt arbete bygger på. Det var en dyrköpt erfarenhet, som jag ville ta med mig vidare på något sätt. Så jag läste handikapp- och rehabiliteringsvetenskap på universitetet i Malmö. Efter det byggde jag på med en magister i socialt arbete. Jag sökte några doktorandtjänster inom funktionshinderområdet, men sedan kom livet emellan. Och när en kollega tipsade mig om FYS tänkte jag att ”Det här är sista chansen.”

Går det att kort sammanfatta din forskning?

Min forskning handlar om vardagsetiska dilemman som uppstår i LSS‑gruppboenden för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning – i relationen mellan de boendes rätt till individuellt självbestämmande och de svåra situationer som uppstår i mötet mellan boendepersonal och boende när ingen lösning känns helt rätt.

Jag undersöker hur boendepersonal förstår, resonerar kring och hanterar etiska dilemman som rör boendes rätt till individuellt självbestämmande, trygghet, hälsa och välmående i en kollektiv miljö i vardagen. Det kan handla om allt från mediciner och hälsa, till relationer, gränssättning och risker eller konflikter mellan individens vilja och kollektivets behov.

Varför ville du forska om det?

När jag fick möjlighet att gå Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten kändes det som en chans att fördjupa det som jag hade sett i praktiken. Jag upplevde hur komplex vardagen är på LSS‑gruppboenden och hur ofta personalen står mitt i svåra etiska avvägningar, ofta utan att ha språk (begrepp), tid eller organisatoriska strukturer för att prata om dem. Jag ville förstå detta bättre och bidra med kunskap som faktiskt gör skillnad i verksamheterna.

Vardagsetiska dilemman är ofta osynliga, men påverkar både personalens arbetsmiljö och de boendes livskvalitet. Det är svåra situationer som väcker oro och stress, leder till etiska gränsdragningar i stunden och påverkar både självbestämmandet och tryggheten. Dessutom diskuteras situationerna sällan öppet. Genom att synliggöra och sätta ord på dessa dilemman kan vi förbättra förutsättningarna för ett etiskt hållbart arbete. I förlängningen betyder det att vi skapar bättre livsvillkor för dem som bor i LSS‑boenden.

Kan du ge några exempel på etiska dilemman?

I inledningen av min avhandling skriver jag kort om en person som jag kallar för Karlsson. Han hade inte något talat språk, men språk i form av ljud och rörelser. Det fanns många etiska dilemman kopplade till honom. Han ville till exempel alltid ha samma kläder, som vi hade flera uppsättningar av: svarta byxor, en svart t-shirt och en långärmad svart stickad tröja. Detta ville han ha året om, även om det var 25 grader varmt ute. Dilemmat då handlade om ”vad är bra för honom” och ”vad vill han själv”.

Kim är ett annat exempel som jag har med i avhandlingen. Han bor i en egen lägenhet i ett LSS-gruppboende. Det finns personal dygnet runt, men han behöver inte träffa dem varje dag om han inte vill.  Samtidigt mår Kim psykiskt dåligt och har återkommande självmordstankar. Han har regelbunden kontakt med psykiatrin och möjlighet att lägga in sig själv emellanåt, utan att meddela personalen. För att minska risken för överdosering får Kim sina mediciner i dospåsar, var tredje dag, enligt sjukvårdens rekommendation. Han behöver också insulin dagligen för sin diabetes och ska sköta injektionerna själv. Personalen är orolig över hans hälsa och säkerhet och när han inte svarar på knackningar eller SMS vet de inte om han har blivit inlagd i psykiatrin, är hos en vän eller om de borde tillkalla ambulans. Vad får, bör och kan de göra i den situationen?

Hur hoppas du att forskningen ska förändra det vardagliga arbetet på boenden?

Jag hoppas att den ska öka medvetenheten om att etiska dilemman är en del av arbetet – inte misstag som ska eller kan elimineras med regler och riktlinjer. Förhoppningsvis kan den även skapa utrymme för kollegial reflektion, bidra till strukturer, modeller och språk för att prata om svåra situationer och stärka personalens professionella omdöme och trygghet. Jag hoppas också att den ska förenkla för organisationer att ge rätt stöd i rätt tid. Målet är inte att ta bort etiska dilemman – det går inte. Men vi kan skapa bättre förutsättningar för att hantera dem.

Och vad skulle det innebära för de boende?

När personalen har tid och verktyg att reflektera, och när organisationen erkänner etiskt arbete som en kompetens, skapas en mer rättighetsbaserad och trygg miljö för de boende. Respekten för individens självbestämmande ökar, liksom tryggheten i vardagen, bemötandets förutsägbarhet, beslutens kvalitet och möjligheten att leva ett liv som känns mer eget och mindre styrt.

Hur har det varit för dig att kombinera de båda världarna, praktik och forskning?

Det har varit både fantastiskt och väldigt utmanande. Praktiken har gett mig en djup förståelse för verksamheten och för frågornas verkliga betydelse. I praktiken syns detaljerna, relationerna, tidsbristen och det som händer i stunden. Samtidigt har forskningen gett mig verktyg, språk och perspektiv för att lyfta blicken, hitta mönster och analysera det som tidigare ”bara kändes”. Utmaningen har varit att hålla balansen: att vara nära verksamheten men samtidigt kunna ta ett analytiskt kliv tillbaka. Överlag har kombinationen varit oerhört värdefull och jag tror att det är just samspelet mellan praktik och forskning som gör resultaten användbara. Forskningen och praktiken ser olika delar av samma verklighet och när världarna möts kan resultatet bli bättre kvalitet, tydligare riktlinjer och stödstrukturer som faktiskt fungerar. Forskning utan praktik blir teoretisk, och praktik utan forskning riskerar att fastna i gamla lösningar.

Varför behövs socialt arbete?

Det behövs för att bygga det samhälle som finns mellan lagstiftningens intentioner och människors vardagsliv. Socialt arbete handlar om att stödja människor i svåra livssituationer, skapa trygghet och möjligheter och att se det friska och det sårbara samtidigt. Det handlar också om att bygga relationer där rättigheter, autonomi och omsorg möts. Det är ett yrkesområde där små handlingar kan få avgörande betydelse.

När är du stolt över vad du gör?

När jag ser att min forskning eller mitt arbete bidrar till att personal känner sig tryggare, mer sedda eller får språk för något som de länge har burit på. Jag skulle bli särskilt stolt om forskningen i framtiden visar sig ha bidragit till verklig förändring, så att osäkerheten – som alltid är en del av etiska dilemman – lyfts som något positivt bland personalen, i stället för att bäras och lösas i tystnad. Det skulle leda till bättre stöd för de boende, öka respekten för individens vilja och minska risken för impulsiva eller rutinmässiga ingripanden.