Anna Lilliér jobbar med Hemmasittarprogrammet, som drivs av Magelungen Utveckling. Genom nyfikenhet, kreativitet och skräddarsydda upplägg hjälper hon barn med lång skolfrånvaro att hitta vägar tillbaka till skolan. Så här lagom till World Social Work Day vill vi på CSA hylla hennes och kollegornas insats, som ger hopp om framtiden för familjer som kämpar.
Vad jobbar du med?
Jag är familjebehandlare på Magelungens Öppenvård, framförallt knuten till Hemmasittarprogrammet. Det är en omfattande insats, som vi gör på uppdrag av socialtjänsten i hela Stockholms län. Vi är två behandlare som samarbetar med varje familj och vi har tio timmar i veckan att fördela. Det blir ungefär två till tre träffar per barn, minst ett föräldrasamtal och samverkan med till exempel skola och psykiatri.
Vilka är det som kommer till er?
Vi kommer in när man har provat många andra insatser, inom skolan, socialtjänsten och ibland även inom regionen och psykiatrin. När inget annat hjälper krävs ett helhetsgrepp. De flesta vi möter har varit helt skolfrånvarande i ett år eller mer och går i årskurs 6 till 9, men både yngre och äldre elever förekommer.
Hur går det till?
Programmet är indelat i tre faser och den första är kartläggningsfasen. Under tre till fyra veckor undersöker vi brett och tittar på vad som måste läggas tillrätta, för att det ska bli möjligt för barnet att närma sig skolan. Hur kan man förstå beteendet? Vad står skolundvikandet för? Vad har man gjort, både från skola, socialtjänst och psykiatri? Och vad har familjen tyckt varit hjälpsamt? I den har fasen får föräldrarna också måla upp barnets livslinje, i detalj.
Det är inte enbart barnen som mår dåligt i de här familjerna. När föräldrarna får skatta sitt mående visar de högre nivåer på depression och ångest än till exempel föräldrar till barn som placerats på HVB-hem. Det är en enorm stress att ha ett barn som drar sig undan världen och de berättar otroligt smärtsamma historier. Vi hör ofta föräldrar säga att de har burit sitt vilt skrikande barn i pyjamas till skolan, eftersom skolans elevhälsoteam uppmanade dem att ta till alla medel. Då behöver vi stanna upp och bekräfta dem i det. De trodde att det de gjorde var bra och vi hjälper dem att våga ta upp händelsen med barnet och att säga förlåt. Auktoritära historier är tyvärr mer regel än undantag.
I den första fasen bygger vi också en allians med barnet, på ett sätt som fungerar för just honom eller henne. Självklar tittar vi också på olika typer av diagnoser eller andra hinder som är problematiska. De allra flesta har någon form av autismdiagnos, eller står i kö för att bli utredda. Men jag vill samtidigt poängtera att vi har stort fokus på det salutogena, alltså barnets styrkor och vad som fungerar.
Hur går den andra fasen till?
Behandlingsfasen varar mellan tio månader och uppåt ett och ett halvt år. Arbetet utgår ifrån kartläggningen och styrs bland annat av hur isolerat barnet är. Det finns barn som är nästan helt instängda på sina rum, utan sociala interaktioner. I de fallen kan det första steget vara att barnet bara får höra våra röster, när vi fikar med föräldrarna i rummet intill. Nästa delmål kan vara att stå ut med att sitta i köket med mig och en förälder. Sedan fortsätter vi så, med små steg. På olika sätt ökar vi exponeringen stegvis, mot ett skolnärmande. Barnet behöver känna kontroll och att omgivningen lyssnar, för att det inte ska bli överväldigande, skrämmande och tvingande. Nästan alltid behöver barnet byta skola, eftersom den tidigare skolan kopplats till rädslan.
Många av barnen är skärmberoende och har en brist på stimulans, men det går att locka med något som är kul. Jag vill verkligen slå ett slag för leken och att ha roligt, hitta lusten. Det är ofta så mycket fokus på ångest och svårigheter att vi glömmer bort att fråga, ”När är det kul?”, ”När får du energi?”.
För något år sedan jobbade vi med en flicka som gick i sexan och som inte hade haft en fungerande skolgång sedan i trean. Hon behövde noggranna förberedelser för att inte bli stressad och gick sällan ut ur lägenheten. På morgonen, innan vi skulle träffa henne, åkte min kollega ut och ritade av området. Han gjorde en skattjakt, med frågor, utmaningar och poäng. Flickan vågade sig ut och insåg ganska snart att hon också var tvungen att samarbeta med mig för att få poängen. När hon inte klarade något blev hon jättestressad och drog ner mössan över ögonen – men så åkte mössan upp igen och hon vågade försöka en gång till! Samma kollega gjorde även ett spel med drakar och demoner till en pojke. Det handlade om oro och ångest, fast i spelet hette det snarare ”de mörka skuggorna i skogen”. När pojken gick in i leken klarade han så mycket mer än vad föräldrarna kunnat ana.
Vad händer i det sista steget?
I vidmakthållandefasen sammanfattar vi vad vi har gjort, ihop med familjen. Vi tittar på vilka mål vi har nått och formulerar ett vidmakthållandedokument. Vad är viktigt att fortsätta med? Vad är tidiga tecken på att det börjar gå åt fel håll och vad kan man göra då?
Du verkar vara väldigt kreativ, vilka andra egenskaper är viktiga i ditt jobb?
Jag tänker att man måste vara stabil och tydlig och förstå vikten av ramar i behandlingen. Vad har vi bestämt? När ska det följas upp? Att vara tillgänglig är också en viktig behandlarkomponent och vi brukar ha en gemensam Whatsapp-grupp med familjen där vi alla kan skriva. Det tryggar föräldrarna. Vi måste också vara pålitliga och även ha förmågan att hitta det som funkar, utan att bli klämkäck så klart.
På vilket sätt gör arbetet och programmet skillnad?
De allra flesta barnen har någon form av skolgång efteråt, från att inte ha gått i skolan alls under lång tid. De är också mer delaktiga i familjelivet än tidigare och en del börjar aktivera sig i något intresse. De får bättre förutsättningar i livet och blir mer fungerande.
När är du stolt över vad du gör?
När barnet vågar något, som hen inte har vågat tidigare, till exempel att närma sig oss. Eller när barnet vågar följa med oss och tycker att det är roligt. Jag har nyligen börjat träffa en pojke som har varit väldigt stängd, men så fick jag veta att han tycker om museer. Så vi googlade och började rita upp vilka museer som verkade roligast. När han vågade öppna upp, från att inte ha vågat prata med någon utanför sin familj, då kände jag mig stolt. Jag blir också varm i hjärtat när jag märker att relationen mellan föräldrar och barn blir bättre. När närheten kommer och de vuxna ser att det de gör faktiskt hjälper, att barnet blir mer tillgängligt.
Finns det något som gör stor skillnad för dig i ditt jobb?
Att jag kan skräddarsy upplägget efter vad som passar varje barn och familj. Det bästa kanske inte är att sitta på en mottagning, eller att man alltid måste träffas klockan tre. I mitt jobb är det möjligt att göra så och jag önskar att fler kunde arbeta på samma sätt. När vi får feedback från föräldrar lyfter de att just det har varit hjälpsamt. Jag kan bli helt förtvivlad över att man ska pressa in människor i system. Men om det är för svårt då? Då hjälper det inte att upprepa ”Du ska klara det här!” Då behöver vi ändra någonting.