Linda Arvidsson är socionom och har jobbat länge som biståndshandläggare inom äldrevården i Malmö stad. För ett par år sedan fick hon möjlighet att kombinera tjänsten med forskning och skrev nyligen en licentiatuppsats om äldres upplevelser av att flytta till särskilt boende. Linda är sist ut i CSA:s hyllningsreportageserie under World Social Work Day-veckan. Tack för att du bidrar med nya perspektiv kring socialt arbete!
Berätta om din forskning
Min arbetsgivare gav mig chansen att vara tjänstledig på halvtid för att forska på Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten, FYS. Jag har utgått ifrån hur äldre personer själva upplever flytten till äldreboende. Och det har varit väldigt spännande eftersom jag själv har jobbat som biståndshandläggare och med att hjälpa personer att flytta in på boenden. Det har varit lärorikt att få titta på ämnet med helt andra glasögon. Att förstå den här upplevelsen med hjälp av teorier, vrida och vända för att tänka på ett annat sätt. Och jag hoppas att min forskning kan bidra till att höja kompetensen på arbetsplatserna, att vi börjar tänka lite ur andra perspektiv.
Går det att sammanfatta vad du ser i forskningen?
Flytten till särskilt boende är en väldigt komplicerad process. Och problemet är att vi är många olika som jobbar med den äldre. Vi behöver vara färre som följer personen och mer följsamma för den äldres och de anhörigas behov. Det är en balansgång. Vi måste få det att gå snabbt, så att vi inte står med tomma platser som kostar en massa pengar. Men om vi kan hålla god kvalitet i flyttprocessen och se till att både den äldre och de anhöriga får rätt information i rätt tid – då kan det underlätta även för kommunens budgetarbete.
Vad skulle du vilja skicka med till läsaren?
Det ena är att vi verkligen skulle behöva jobba mycket mer med att ställa frågor till dem vi möter. Min forskning berör ju bara en del av socialtjänsten, men vi behöver alla bli duktigare på att kolla hur det är att möta oss i socialtjänsten. Det andra är utifrån min forskning, paradoxen att vi utreder äldres behov, samtidigt som anhöriga och närstående är otroligt viktiga i flyttprocessen. Som socionom måste man förstå hela processen och att vi jobbar med både den äldre och de som finns runt omkring. Det är jätteviktigt att vi tänker i olika nivåer och perspektiv och utformar en socialtjänst som möter olika behov. Vi har ju ett krav på oss att även stötta anhöriga.
Varför ville du titta närmare på just det här ämnet?
Jag har alltid tyckt att det har varit intressant. Och det är en paradox detta att många som själva ansöker om att få flytta till ett särskilt boende får avslag, eftersom de då oftast inte har så omfattande behov. När de väl har stora omvårdnadsbehov är de väldigt sköra och klarar inte själva av att flytta. Då måste vi tänka på ett helt annat sätt, som vi inte gör idag. Det finns de som flyttar till exempelvis ett trygghetsboende eller seniorboende och där kan man förbereda sig till viss del. Man kanske rensar ur sitt hem och lär känna nya människor i ett nytt bostadsområde. Det kan vara ett steg vidare från det gamla livet. Men alla flyttar inte till särskilt boende, de flesta klarar sig hemma med hemtjänst.
Varför är socialt arbete ett viktigt perspektiv i äldreomsorgen?
I många europeiska länder är det sjuksköterskor som jobbar i äldreomsorgen. Vi är unika med att ha socionomer i Skandinavien – en viktig del av den sociala välfärden. Här vill vi alla kunna gå till arbetet och då behöver vi kunna lämna barnen på förskola och veta att äldre anhöriga får god vård och omsorg. I Europa är det ofta kvinnor som är hemma, eller också betalar man själv för någon som är hemma och tar hand om de äldre.
Äldreomsorgen i Sverige har gått från att vara väldigt medicinskt inriktad och socionomerna har bidragit med andra perspektiv, som rättvisa, jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi står för det mänskliga perspektivet och jobbar både med socialt arbete och social omsorg. Hur man lever ett vardagsliv, fast man behöver stöd och hjälp.
Hur ser du på relationen mellan forskning och praktik?
Vi är alla stressade och har mycket att göra och då blir det att saker och ting rullar på. Man är lite pragmatisk och hittar olika lösningar, men forskningen kan hjälpa oss att stanna upp och titta med nya ögon på vad vi gör – bidra till nya lösningar. Forskning kan också hjälpa oss att ta reda på vad vi redan gör bra. Genom att utvärdera beprövad erfarenhet kan vi säga vad som funkar och jag tror att vi socionomer måste bli bättre på att visa upp allt vi gör bra.
Har socionomer rutiner för att ta till sig forskningsresultat? Vad ser du?
Nej. Och här kan vi jämföra oss med sjuksköterskor. Det märks att många går fördjupningskurser för att bli till exempel specialist-, distriktssjuksköterska eller barnmorska och i samband med det brukar de också göra fördjupningsarbeten. Det i kombination med att de har en legitimation, som ger dem ett personligt ansvar att arbeta i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, stimulerar dem till att söka sig till den senaste forskningen för att hitta stöd och svar.
Hur tänker du att man skulle få till det, att man i praktiken tar till sig forskning mer?
Det borde finnas fördjupningskurser för oss socionomer, så att man kan forska men ändå komma tillbaka in i verksamheten och jobba. Precis som sjuksköterskorna har det! Att man är socionom kan specialisera sig inom äldreområdet eller äldre funktionshindrade. Vi behöver fler som fördjupar sig och kommer tillbaka till praktiken.
Det finns ett bra stöd från Socialstyrelsen som heter ISU (individbaserad systematisk uppföljning) och kan hjälpa oss att titta på vad vi gör. Metoden finns och är en bra början. Alla behöver inte ha forskarkompetens. Att vara nyfiken, och få hjälp att vara nyfiken, är första steget.
Du arbetar med kompetensfrågor i ditt uppdrag som utvecklingssekreterare – varför?
Socionomer som börjar jobba hos oss är generalister. Ibland har de inte läst någonting om äldre alls i socionomprogrammet. Jag har som uppdrag att se till att ny personal får en introduktion, men också att vi får löpande kompetensutveckling, som utbildningen ”Den äldre människan med demenssjukdom” på Sophiahemmets högskola.
Vad gäller att flytta till ett särskilt boende, som jag tittade på i min forskning, så intervjuade jag personer som själva kunde svara och sätta sig in i frågan om att flytta. Det kan inte de flesta människor med demenssjukdomar. Och vi har inga tvingande lagar för personer med demenssjukdomar, så det handlar mycket om ”Hur jobbar vi med samtycke”, ”Hur gör vi när människor far illa i sitt hem?”, ”Hur kan vi stötta på bästa möjliga sätt?”.
Vi har mentorer och många förstahandläggare som jobbat länge och kan stötta nyanställda. Men det hade också varit fint om de som gillar att jobba inom äldreomsorgen själva kunde gå kurser, för att fördjupa sig utifrån ett äldreperspektiv. ”Hur jobbar vi för att stödja anhöriga?”, ”Hur jobbar vi med äldre och missbruk?”, ”Hur jobbar vi med vård i livets slutskede?” Man behöver kunskap om så många olika delar i äldreomsorgen.
Varför tror du att många inte verkar tänka på att man kan jobba som socionom inom äldreomsorgen?
Det finns ålderism i samhället och många tycker nog att det inte är så attraktivt att jobba med äldre. Vi har väldigt svårt att rekrytera personal inom vård och omsorg generellt, även socionomer. Samtidigt ser jag att när en socionomstudent gör sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning) hos oss, säger de ofta att de inte haft en tanke på att man kan jobba med detta, men att det är jätteintressant.
Det som jag själv tycker är spännande är att man faktiskt jobbar med precis hela samhället. Vi träffar väldigt resursstarka människor, som bor i exklusiva våningar, men också väldigt resurssvaga som sover på en madrass i en husvagn. Vi möter människor både från Sverige och andra länder. En del har stora familjer, andra små. Och vi jobbar också med till exempel psykiatri, missbruk och bostad. Vi har ju allting, bara att det är äldre människor.
Finns det något eller någon i ditt arbete, som du vill passa på att lyfta?
Alla mina kollegor! En av dem heter Frida Lanneld. Hon har jobbat som biståndshandläggare och är nu sektionschef över handläggarna och arbetar med att skapa möjligheter och förutsättningar för dem. När man blir socionom tänker man kanske inte på att man kan bli chef, att det också är en intressant karriärväg. Stina Lundahl är en annan kollega som jag vill lyfta. Hon är biståndshandläggare, eller socialsekreterare som titeln just ändrats till hos oss. Hon är en jätteduktig handläggare, som tycker om att möta de äldre.
Det är ett mångfacetterat uppdrag, med många saker som möts, som klass, kön, kulturell bakgrund och människors föreställningar om vad man ska få för vård och omsorg när man blir äldre. Det är verkligen intressant och jag hoppas att fler ser det och vill jobba inom äldreomsorgen.
Socialsekreterare Stina Lundahl (sittande), sektionschef Frida Lanneld (vänster) och utvecklingssekreterare Linda Arvidsson (höger)
Länkar:
Linda Arvidssons licentiatuppsats kan du ladda ner kostnadsfritt här:
https://forskarskolanfys.se/flytt/
Forskarskolans övriga uppsatser hittar du här:
https://forskarskolanfys.se/publikationer/