Del 4 i följetongen om CSA-antologin om den svenska socionomutbildningen
Här kommer del 4 i följetongen om CSA:s kommande antologi. Texten handlar om den sociala utbildningen fram till frihetsreformen 1993 och har skrivits av Per Gunnar Edebalk. Det fullständiga kapitlet hittar du i boken som ges ut i september. Trevlig läsning!
Kapitel 4 behandlar den sociala utbildningen under inte mindre än 72 år. Från 1921 fram till 1944 fanns i Stockholm det enda självständiga socialinstitutet. Som en konsekvens av välfärdsstatens framväxt grundades socialinstitut i Göteborg, Lund och Umeå efter 1944. I början av 1960-talet omvandlades socialinstituten till socialhögskolor. Det var då fråga om en akademisk statushöjning och bland annat skulle nu universitetslektorer anställas. Tidigare hade undervisningen i stor utsträckning skötts av timlärare.
Expansionen under 60-talet
Under 1960-talet skedde en kraftfull expansion och nya socialhögskolor etablerades i Örebro och Östersund. Socialhögskolorna hade i princip samma struktur som i den första utbildningen i Stockholm: det fanns en social linje, en förvaltningslinje och en teoretisk linje. Stockholmsmodellen var fast etablerad.
Högskolereformen förändrade mycket
Den största händelsen i socionomutbildningens historia var 1977 års högskolereform. Denna innebar bland annat att socialhögskolorna integrerades i den lokala statliga högskolan och blev institutioner. Högskolorna i Stockholm, Göteborg och Lund förblev intakta i stort sett, de övriga splittrades upp. Den viktigaste nyheten var tillkomsten av det nya ämnet socialt arbete, i vilket det skulle både undervisas och forskas och professorer skulle anställas. Socionomutbildning skulle framöver endast ske på den sociala linjen. Reformen innebar slutet för Stockholmsmodellen och förvaltningsutbildningen kom att få en egen lösning.
Följetong om den svenska socionomutbildningen
CSA publicerar regelbundet smakprov ur antologin ”Socionomutbildningen – då, nu och i framtiden” som finns att beställa hos bokhandlarna på nätet.