Emilia Broomé – socialarbetare för fred

Emilia Broomé Bild från Svenskt biografiskt lexikon (SBL), Riksarkivet

När socialt arbete på allvar började växa fram som ett yrkesområde och som en arena för frivilliga insatser, vid sekelskiftet 1900, var verksamheten nära förbunden med fredsrörelsen och fredsfrågan. Det blev alltmer uppenbart att det var de allra fattigaste och mest utsatta som drabbades hårdast, både av krig och katastrofer. Krigen låste in människor i en tvångströja, skapade rädslor och förhindrade framtidstro.

Kvinnorna och freden

Fredsfrågan var en central fråga när CSA bildades men framför allt var de kvinnliga pionjärerna i CSA mycket djupt involverad i frågan. Det gäller också för de internationella pionjärerna i socialt arbete. Barn hörde till de mest utsatta grupperna i krig och konflikter och därför är det viktigt att det sociala arbetet och socialarbetarna engagerade sig i frågan.

Emilia Broomé

Ett svenskt exempel är Emilia Broomé. Hon satt i CSA:s styrelse 1904–1925, var vice ordförande 1921–1925 och byråföreståndarinna 1904–1914. Hon arbetade särskilt mycket för att familjer med barn skulle få en dräglig tillvaro och hon hjälpte till att grunda ett flertal barnkrubbor, skolkök och skollovskolonier. Emilia var också en av grundarna till Sveriges Kvinnliga Fredsförening 1898 och föreningens första ordförande fram till 1911. När Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades 1902 blev Emilia Broomé ordförande även där och verkade som sådan fram till 1906. Hon var även aktiv medlem i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och medlem i föreningens verkställande utskott. Frågorna om fred, kvinnors politiska rättigheter och en förbättring av de fattigas rättigheter gick hand i hand.

Jane Addams fick Nobels fredspris 1931

En av de internationella förebilderna var Jane Addams som brukar räknas som en av det sociala arbetets mödrar och var verksam i Chicagos genom Hull House och settlementrörelsen. År 1915 grundade hon Women’s Peace Party eftersom hon ville få slut på första världskriget och ledde kvinnornas fredskongress i Haag 1915. Hon var den första ordföranden i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1919 och tilldelades Nobels fredspris 1931.

Att socialarbetarna står upp för fred är lika viktigt idag och Centralförbundet för Socialt Arbete finns alltjämt vid fredsivrarnas sida.

Publicerat den