Emilia Fogelklou – en lärare före sin tid

Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) startade Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm 1921. Syftet var att lämna en högskolemässig utbildning. CSA var huvudman för utbildningen fram till 1944 då staten tog över finansieringen. Centralförbundet för Socialt Arbete var ett kvinnoinitiativ och lyckades rekrytera många skickliga kvinnliga lärare till utbildningen under de första decennierna. Det var mycket ovanligt med kvinnor som lärare i de högre utbildningarna vid denna tid. En av dessa kvinnliga lärare var Emilia Fogelklou som var starkt internationellt orienterad och föreläste i ämnen som ännu inte var etablerade i Sverige, som etik, psykologi, socialantropologi och sociologi. Hon menade också att det var viktigt att anlägga ett genusperspektiv på socialt arbete.

Emilia Fogelklou föddes den 20 juli 1878 i Simrishamn i Skåne, som det femte barnet av sex i syskonskaran. Föräldrarna var häradsskrivare Johan Fogelklou och hustrun Maria. Familjen flyttade till Kristianstad när Emilia var 12 år och där började hon i den Virginska flickskolan. Studierna gick bra och som 18-åring kunde hon börja på Kungliga Högre lärarinneseminariet i Stockholm.

”Verklighetsupplevelsen”

Sin första lärartjänst fick Emilia i Landskrona, på samma skola som Selma Lagerlöf tidigare undervisat på. Hösten 1901 fick Emilia anställning vid nystartade Göteborgs högre samskola. I gemenskapen med lärarkollegorna drogs Emilia in i borgerliga och bildade kretsar, men på försommaren 1902 tog hennes liv en helt ny vändning. Hon satt på en parkbänk i Göteborg och förberedde sina lektioner när hon var med om det som hon i boken ”Barhuvad” kom att kalla för sin ”verklighetsupplevelse”, ett slags religiöst genombrott.

Så här skriver hon i boken Barhuvad:
”Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora förlösande, inre undret. Det ’tomma skalet’ liksom brast. All tyngd, all vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje. Ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta.”

Sveriges första kvinnliga teologie kandidat

Emilia var utbildad lärare men valde ändå att gå vidare med akademiska studier och 1906 tog hon en filosofie kandidatexamen i fem ämnen på Uppsala universitet: religionshistoria, teoretisk och praktisk filosofi, litteraturhistoria och pedagogik. 1909 blev hon dessutom Sveriges första kvinnliga teologie kandidat. Men präst blev hon aldrig (trots att yrket så småningom öppnades upp även för kvinnor), i stället tog hon avstånd från Svenska kyrkan och var med och startade det första svenska kväkarsamfundet, Vännernas samfund.

England, Paris och Italien

Tack vare ett resestipendium från Olaus Petristiftelsen, kunde Emilia åka till England och Paris 1910 och till Italien 1911. Ett syfte var att studera modernismen och krisen som den teologiska riktningen orsakat i katolska kyrkan, men alla möten och studiebesök under resorna fick ett stort inflytande på Emilias tänkande. I East Ends slumkvarter studerade hon settlementrörelsen; en grupp Oxfordstudenter hade startat ett ”settlement” eller ”hemgård” dit arbetarna kunde gå för att få stöd och hjälp. I Paris fick hon följa en katolsk motsvarighet till settlementrörelsen, Le Sillion, som med socialt arbete hjälpte de allra fattigaste, både barn och vuxna.

Hon återgick till jobbet som lärare

1911 återgick Emilia till arbetet som lärare, den här gången på Djursholms samskola, där hon också lärde känna Natanael Beskow. Genom honom blev hon en tid knuten till Birkagårdens folkhögskola i Stockholm. Några år senare fick Emilia en lektorstjänst på Rostadseminariet i Kalmar, där hon också fick flera nya vänner; bland annat Lydia Wahlström (doktor i historia, lärare och rösträttskvinna), Herta Svensson (lärare, folkbildare, socialarbetare och Sveriges första personalkonsulent), Dagny Thorwall (lärare, skribent och en av grundarna bakom Birkagården) och Klara Johanson (litteraturkritiker, författare, journalist och lesbisk föregångskvinna). Efter Emilias bortgång publicerades vännernas brevväxling i boken ”Brev till vännerna” (1979), även den sammanställd av Gunnel Vallquist. 

Mitt under brinnande världskrig

Emilia reste till kvinnornas fredskonferens i Haag 1915, samtidigt som första världskriget rasade. Där träffade hon Elin Wägner, som var en av de svenska delegaterna. Emilia och Elin fick senare en mycket nära relation och delar av deras brevväxling gavs ut av Gunnel Vallquist. Boken heter ” Kära Ili, käraste Elin. Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren 1924–1979” (1988).

Flitig författare och skribent

Emilia var också en flitig skribent. Hon publicerades i tidningar och tidskrifter och gav ut fler än 30 böcker, bland annat om psykologi, religion och samhällsvetenskap. ”Allvarsstunder” (1903), ”Samhällstyper och medborgarideal” (1926), och ”Om den psykiska hälsovårdens mål och medel” (1932), det är några av titlarna. Essäsamlingen ”Medan gräset gror” (1911) rymmer många av Emilias centrala tankar och i raden av utgivna böcker finns även Emilias självbiografi i tre delar: ”Arnold” (1944), ”Barhuvad” (1950) och ”Resfärdig” (1954). Och i boken ”Birgitta” (1919) skrev Emilia om vårt stora kvinnliga helgon den Heliga Birgitta.

Kärleken till Arnold

Under flera år, i slutet av 1910-talet, brevväxlade Emilia regelbundet med Arnold Norlind, som var geograf, författare och översättare. Hon hade hunnit bli 44 år innan de träffades på riktigt för första gången, i Lund 1921. De blev förälskade och gifte sig hösten samma år. Redan när de flyttade till en liten stuga i Jakobsberg hade Arnold insjuknat i struptuberkulos och låg ofta till sängs, men äktenskapet beskrivs trots allt som lyckligt. Paret fick åtta år tillsammans och 15 år efter makens död gav Emilia ut boken ”Arnold”, där hon berättade om honom och deras liv tillsammans.

Föreläste vid Socialinstitutet

Emilia föreläste under många år i psykologi och socialpsykologi vid Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm, som CSA startade och var huvudman för 1921–1944. Utbildningen kom allmänt att kallas Socialinstitutet och stod senare modell för andra liknande utbildningar i landet. 1964 blev Socialinstituten Socialhögskolor och idag kallas de 19 utbildningarna för Socionomprogram.

Kerstin Lindblom om Emilia Fogelklou
I Socialhögskolan i Stockholms skrift ”Socialhögskolan 60 år” (1981) skrev Kerstin Lindblom så här (hon var då lärare, men hade själv också varit student på utbildningen):

 ”En av de kvinnliga lärare som gjorde särskilt starkt intryck på mig var Emilia Fogelklou, hon var fil kand och teologie doktor. Hon var mycket före sin tid. Hon föreläste i socialpsykologi, föregångare till ämnet sociologi som inte fanns i Sverige förrän efter andra världskriget. Emilia Fogelklou föreläste om både Ruth Benedict och Margaret Mead, båda socialantropologer och banbrytare inom det ämnet på 3O-talet. I den allmänna svenska debatten kom deras arbete in först på 60- och 70-talen. Emilia tog upp hur olika kulturmönster genom uppfostran förbereder de båda könen för olika roller. Familjesociologi kanske man skulle kalla det nu. Emilia var en fascinerande föreläsare. Men hon hade så snabba associationer att många av kamraterna som lyssnade inte kunde följa med utan tyckte hon var obegriplig. Emilia hade en sällsynt förening av känsla och intellekt och var en ovanligt rik personlighet. Hon väckte också mitt intresse för kvinnofrågor, i historisk belysning. Jag minns att hon talade om Bachofens forskningar”. (Kerstin Lindblom 1981 s. 54)

Emilia reste till New York och Chicago

När Emilia var 52 år fick hon Sverige-Amerikastiftelsens Zornstipendium och reste till New York och Chicago för att studera sociologi och tillämpad psykologi. Där såg hon arbetslöshet och rasdiskriminering, besökte hem för socialt handikappade barn och intresserade sig för psykisk hälsovård. Efter en svår sjukdom i mitten av 1930-talet återupptog hon sina föreläsningar i psykologi och sociologi vid Stockholms högskola. 1941 blev hon promoverad till teologie hedersdoktor. Och hennes sista bok, ”Minnesbilder och ärenden”, kom 1963. Den 26 september 1972 avled Emilia och ligger nu begravd på Västra Alvstads kyrkogård i Anderslövs församling i Skåne.