I slutet av oktober 2018 arrangerade CSA en konferens om fattigdom i Stockholm respektive Örebro. Konferensen hade namnet ”Fattigvårdslagen 100 år – var står vi idag?”. Här hittar du filmer från föreläsningarna, du får träffa några av besökarna och kan försjunka i reportage från dagen.
För 100 år sedan, 1918, beslutade riksdagen om en fattigvårdslag. Det var också året då första världskriget tog slut. Det var inbördeskrig i Finland och här i Sverige infördes allmän rösträtt. Vid den här tiden var Sverige ett fattigt land. Barn auktionerades ut. Människor tvingades till rotegång mellan gårdar. Och att flytta till fattighuset var ett sätt att överleva.
Hur ser det ut 100 år senare?
Är Sverige ett föregångsland? Har den moralistiska synen försvunnit vad gäller människor som inte själva klarar sin ekonomi? Hur har barn det som lever med knappa ekonomiska resurser? Hur ser boendesituationen ut för dem som inte klarar av bostadsmarknadens krav? Lyckas socialtjänsten vara det yttersta skyddsnätet för dem som inte kan ta del av övriga samhällsinsatser?
Intervjuer med föreläsare
Intervjuer med deltagare
Vad har varit intressant här idag?
Jag är med i den nybildade föreningen Taklösa. Än så länge är vi okända, men vi håller på att sätta planen för hur vi ska kämpa för vår sak. För de hemlösa. Stadsmissionen har lånat oss en lokal och vi är 70-80 personer som träffas varje torsdag, för att diskutera våra problem. Medlemmarnas situationer varierar, allt ifrån analfabeter, till egenföretagare, akademiker och före detta miljonärer. Målet är att ge de bostadslösa ett ansikte. Vi vill lyfta vår fråga. Det har varit intressant att vara med här idag. Imorgon ska jag berätta för de andra. Det är bra att forskare på hög nivå arbetar med detta. Nu är det upp till oss att ta vara på deras kunskaper. Hans Swärd var en av mina favoriter bland föreläsarna, och Susanna Alakoski, men jag tyckte om alla! Dagens konferens hade ett direkt samband med problematiken för oss hemlösa. Vi är kanske synliga i Stockholm men en överväldigande majoritet syns inte. Jag hoppas att föreningen växer och blir känd i hela riket. Till och med i världen så småningom. Varför inte? Vi för alla hemlösas talan!
Abdelouahed (Abbe) FathiHemlös, medlem i föreningen Taklösa
Berätta om ditt samtal med Abdelouahed Fathi!
– Jag och Abdelouahed och flera andra medlemmar i föreningen Taklösa har suttit här efter föreläsningarna och pratat om vad hemlöshet gör med vår hälsa. Det har varit väldigt spännande. Cancerfonden har kommit med en rapport som visar att fattiga har betydligt sämre chanser att överleva cancer. Förutsättningarna är helt olika om man jämför två patienter med samma medicinska diagnos men från olika socioekonomiska grupper. Jag arbetar själv med cancerpatienter och det är viktigt att de äter bra för att vi ska kunna fullfölja cytostatikabehandlingen. Fattiga har inte samma möjligheter till bra mat. Vi har också sett att fattiga mammor med cancerdiagnos ofta överkompenserar sina barn. De tycker synd om barnen och köper kläder och prylar till dem istället för att lösa ut medicinerna. När jag pratade om detta med medlemmarna i föreningen Taklösa här idag, så förstod de verkligen vad det handlade om. De berättade sina historier för mig, i sin tur. Det var ett intressant möte.
Aina JonssonSocionom, kurator och disputerad forskare inom cancervårde
Varför är du här idag?
– Jag vill veta mer om barnfattigdom. Jag känner mig lite omedveten. Samtidigt tror jag att skolan har en jättestor roll, i hur vi pratar och vilken medvetenhet som finns. Jag tror att det är något som jag kan bidra med som skolkurator. Att komma ihåg perspektiven. Vi pratar alltid om att barn ska ha likvärdig skolgång, samma möjligheter och rättigheter. Men jag tror att det är svårt om vi inte har ett perspektiv kring fattigdom. Många barn har det jätteknepigt, med föräldrars och vårdnadshavares pengasituation. Och då måste vi veta hur det påverkar. De kanske blir mobbade för att de har fel tröja, för liten eller för stor. Vi måste vara medvetna om alla de där faktorerna som gör att barn kan hamna lite på sniskan.
Annika SundströmKurator på Primaskolan i Farsta
Varför är det viktigt att prata om fattigdom?
– För att det måste bli en förändring! Vi måste försöka bekämpa fattigdomen. Det här som Alexandru Panican sade tyckte jag var väldigt spännande, att vi bekämpar de fattiga men inte fattigdomen. Jag blev lite förvånad av hans föreläsning, att det stretade så mycket mellan de olika länderna. Att det var så stora skillnader i hur de bekämpar fattigdom. Jag har själv bott i Italien, men jag hade ingen aning om hur det ser ut där. Det är också konstigt att de inte har någon socialtjänstlag. Jag är i och för sig inte speciellt förvånad. Vi har så många olika välfärdsmodeller inom EU och den här jämförande studien var väldigt intressant.
Alexander StavreskiProjektledare integration, Stockholms Handelskammare
På vilket sätt är fattigdomsfrågan viktig för dig?
– Som socialläkare kom jag hem till en del väldigt fattiga familjer. Tyvärr handlar det ofta även om missbruk, precis som Susanna Alakoski har skrivit. Missbruket kan vara en orsak till fattigdom, men fattigdomen kan också vara en orsak till missbruk. Jag hade ett nära samarbete med socialarbetarna om de här frågorna. Jag har också sysslat mycket med hemlösa och psykiskt sjuka hemlösa. En del har svårt att vara tillsammans med andra på härbärgen och är mycket ensamma. Men det finns många överlevnadsstrategier. Jag minns en man som jag lärde känna. Han åkte båt fram och tillbaka till Finland och skrev kort till sig själv för att få lite brev. Som pensionär har jag också tänkt på att vi borde prata mer om fattigdomen, till exempel i pensionärsorganisationerna. Många äldre har det knapert idag.
Jan HalldinPensionär, tidigare socialläkare i Sollentuna och Sundbyberg
Vad tar du med dig från dagen?
– Det var en del nyheter för mig och jag blev väldigt illa berörd av att så många tar livet av sig i samband med vräkning. Det hade jag ingen aning om. Det var också intressant med jämförelserna mellan Sverige och övriga länder i Europa. Att vi i Sverige kanske är lite mer rigida och att vi har våra riktlinjer att gå efter vad gäller försörjningsstöd. Jag tycker inte alltid att det är dåligt, men det finns utvecklingsmöjligheter. Det ska inte handla om vilken handläggare du träffar. Däremot ska klientens behov vara det som gäller först och främst. Vi måste bli bättre på att utforska vad klienten tänker själv. Hur vill du gå vidare? Vad mer vill du göra åt din situation? Hur lång tid tror du att du behöver? Vi behöver se klienten som en person som har en egen förmåga. Vi ska vara en serviceinstans, på en jämlik nivå.
Mary Hill-BergUtvecklingsledare Socialförvaltningen hos Stockholms stad
