Hans Swärd är professor i socialt arbete vid Lunds universitet och ordförande i Centralförbundet för Socialt Arbete. Det här är del 1 i en kort sommarföljetong bland annat om hur allting startade och hur Hans ser på rollen som ordförande i CSA. Dessutom får du ett och annat tips som kan förgylla din tillvaro i sommar. Med det sagt passar vi på CSA på att önska dig en riktigt härlig sommar.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag har i min gärning försökt slå vakt och forskat om utsatta människor och samhällets olycksbarn. Det var orsaken till att jag började på socionomutbildningen en gång i tiden och det har varit en röd linje i mitt engagemang. Under min första tid som färdigutbildad socionom jobbade jag också bland de mest utsatta grupperna, bland annat med hemlösa i Malmö, så jag fick praktisk erfarenhet. Sen läste jag vidare och gick forskarutbildningen och har forskat om just fattigdom, utsatthet och barn som far illa. De här frågorna har inte någon självklar plats i samhället och jag tycker inte att de har någon riktig egen talan. Därför har det en viktig mission att lyfta deras situation och bredda perspektivet. De här grupperna framställs ofta i ganska negativ dager, att man har ”orsakat problemen själva” och många föreslår väldigt snabba lösningar som inte löser situationerna. Därför tycker jag att det har varit viktigt att belysa de här grupperna och visa på att det är mer komplexa förhållanden som ligger bakom. Mitt engagemang för de här frågorna har också inneburit att jag engagerat mig i CSA, som ju bildades i början av 1900-talet för att arbeta med utsatthet och fattigdom.
Hur startade ditt sociala engagemang?
– Dels är jag uppväxt med en ensamstående mor och jag vet att hon hade det besvärligt många gånger. Men sen är det nog mitt första möte som ung socialarbetare som inverkat. På den tiden sökte vi upp hemlösa i rivningsfastigheter i Malmö. Vi pratade med dem och såg hur de hade det. Det är klart att det spädde på mitt intresse och viljan att göra något annorlunda och ta i den här problematiken.
Vad forskade du på allra först?
– Jag började skriva om ungdomsproblem. Det var ju en fråga som var aktuell på den tiden. Det var mycket diskussioner på 80-talet om narkotika och ungdomar som fastnade i missbruk. Sen kom jag in på hemlöshet. I och med att vi byggde miljonprogrammen mellan 1965 och 1975 hade vi ett överskott av bostäder på 70-talet. Många av våra stora institutioner och härbärgen lades ner och man flyttade ut de hemlösa i egna bostäder. I Lund lades anstalten Vipeholm ner och mentalsjukhuset St Laros ch man ordnade i stället att de kom ut i samhället och försökte att de integrerades i samhället Men på 80-talet började hemlösheten komma tillbaka, trots allas tro att hemlösheten var utrotad. Och i slutet av 80-talet vände sig Malmö kommun till oss på Socialhögskolan i Lund och undrade om inte vi kunde undersöka varför det var på det här viset. Så vi började forskade på det. På den tiden trodde man också att det mest var ensamstående män som var hemlösa, men vi började också undersöka den kvinnliga hemlösheten och barn i hemlöshet. Och bakom hemlösheten låg ofta fattigdom. Hela 68-rörelsen handlade mycket om detta och studentrörelsen identifierade sig med fattiga grupper och ställde sig upp och demonstrerade. R-förbunden bildades i samhället; Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), Riksförbundet för hjälp åt alkohol- och narkotikamissbrukare (RFHL) och Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). Så de här frågorna blev heta i samhället, inte minst inom studentrörelsen.
Fortsättning följer…