Lena Hübner har gedigen erfarenhet av socialt arbete, framför allt inom missbruksvården, och har även jobbat många år inom akademin, där hon har bidragit till att utbilda duktiga, empatiska och kritiskt reflekterande socionomer. Under snart sex år har hon dessutom arbetat som vicedekan på Stockholms universitets samhällsvetenskapliga fakultet. Nu välkomnar vi henne till rollen som CSA:s ordförande!
– Att ta över som ordförande känns väldigt hedrande, men det är stora skor att kliva i. Jag tänker att Hans Swärd nästan har blivit CSA personifierad, men jag hoppas kunna fylla ut hans skor så småningom. Jag har ju varit med om ett par konferenser och antologier, så jag har haft med CSA att göra tidigare, och jag har alltid tänkt att det är en viktig organisation. Det är så fint att den har så långa historiska rötter, sedan 1903.
Berätta lite om dig själv
– Jag ville bli socionom redan som tolvåring. Då visste jag väl inte så mycket om vad det var, utan tänkte precis som många av våra studenter gör nu: att jag ville hjälpa människor. Först var jag mentalskötare och senare började jag jobba med alkoholmissbrukare, dels på Maria Pol-kliniken och på ett ställe som hette Fältstation, som låg på Gamla Brogatan. Det var en slags motivationsenhet framförallt för narkotikamissbrukare som ofta var hemlösa missbrukare och var nog ett av de roligaste arbeten som jag har haft. Våra gäster var smarta, kloka och ofta roliga människor som av olika skäl befann sig i eländiga livssituationer. Jag har också arbetat vid Sabbatsbergs sjukhus, som hade en narkomanvårdsenhet på den tiden. Där var jag också när jag blev färdig socionom. I mitten av 90-talet fick jag en doktorandtjänst och kom i kontakt med en nordisk forskargrupp som skulle göra en enkätundersökning med frågor om hur 3 000 tillfrågade såg på alkohol- och narkotikapolitik och det insamlade materialet utgjorde grunden för min avhandling. Jag disputerade 2001 och ganska snart fick jag ett lektorat på institutionen för socialt arbete här i Stockholm. Jag har undervisat mycket och tycker att det är väldigt roligt att möta studenterna. Så småningom blev jag studierektor och prefekt för institutionen, och hade fokus på att stärka grundutbildningen och göra den så bra som möjligt. Nu är jag sedan fem och ett halvt år tillbaka vice dekan på den samhällsvetenskapliga fakulteteten.
Vad har du för ambitioner med CSA-arbetet framöver?
– Jag vill arbeta vidare i Hans Swärds anda. Han har gjort det väldigt bra och det känns både stort och lite utmanande att försöka bära det vidare. Hans har ett djupt engagemang, även i CSA, och det finns mycket som är angeläget även för mig. Jag tänker till exempel på det här att vara med och bevilja medel, inte så mycket för ren forskning, utan för mer praktiknära projekt.
Varför är det viktigt att CSA finns?
– Eftersom kommunerna har bristande resurser är det viktigt att det finns lättillgängliga mötesplatser, vilket CSA bidrar med. Självklart ska vi fortsätta att anordna konferenser, som ju är välbesökta och ses av många. En annan viktig aspekt är att kunna driva opinion och här tänker jag att CSA i framtiden kanske kan synas ännu mer. Nu måste vi följa förändringarna med den nya socialtjänstlagen, och de problem som vi står inför idag, med till exempel fattigdom och gängkriminalitet. Många av utmaningarna hänger på olika sätt ihop med segregation och utanförskap och socionomerna behöver höras tydligare i den debatten. Vi måste bli bättre på att beskriva vad vi faktiskt gör och lyfta våra perspektiv.